Halv mamma

När man en gång har skaffat barn är man förevigt länkad till ett annat liv och därmed framtiden. Att bli förälder är ett åtagande som många av oss tar allt för lätt på. Ofta skapas nya liv av ren och skär egoism. Det är i sig en paradox när själva föräldraskapet i sig, enligt mig, är oförenligt med egoism. DU kan inte längre komma först i ditt liv. Det är det nya livet som har veto på din tid och kärlek.

Allt ställs på ända när du som vuxen ändå sätter dig själv först och väljer att gå skilda vägar från den partner som du skapat barnet med. Misstolka mig inte, jag tror inte på att "hålla ut till de är vuxna". Jag har pratat med numera vuxna skiljsmässobarn som inte hade velat se föräldrarna tillsammans "för deras skull". Jag har även fått veta hur det känns för dem som levt med föräldrar som så uppenbart har stannat, väntat och längtat till "barnen är vuxna". Sånt märker barn och mår inte bra av det heller. Så kort sagt, bättre en bra separation än ett dåligt liv.

Man står inför det faktum att man inte längre har rätt till all tid med det liv man skapat. I och med att jag satt mig själv först så har jag också avsagt mig rätten till halva mitt barns uppväxt. Det gör satans ont.
Ordet saknad får en helt ny innebörd. Det tar lång tid innan man trots allt lär sig leva med det. Det är lustigt hur människan fungerar när det gäller att ignorera smärta. Det är snart två år sedan jag började ha min dotter på halvtid. Nu vet jag hur jag ska lägga upp mitt liv för att inte längta, gråta och vara fylld av ångest varannan vecka. Det handlar om att fokusera på jobb och vänner så mycket som möjligt. Men det har tagit tid och det gör ont, alltid.

Det som snurrar till det är att nu kan DU komma först igen, varannan vecka. Hur gör man? Ska man njuta? Kan man det? Det ständiga dåliga samvetet som följer med föräldraskapet blir på sätt och vis satt på paus, men å andra sidan har man det ännu starkare ändå för att man har berövat dem kärnfamiljen.

Det är en konst att vara förälder på halvtid och inget lyxliv som vissa verkar få för sig. Att lära sig att vara egoist är inget som kommer naturligt för mig. Känslan av att vara en halv människa återkommer ständigt och när jag funderar över hur mitt barn har det så fryser mitt hjärta. Hur det här kommer att ha påverkat henne som människa kommer jag nog inte att få veta förrän hon är vuxen.
Det som håller mig uppe är att jag vet att jag har gjort rätt. Trots alla negativa sidor kommer jag att kunna se henne i ögonen och säga; Vi gjorde rätt.



Puss på er