I fängelset

Idag testade jag mitt nya jobb. Det innebär i korthet att jag är placerad i en tvåa under tjugofem timmar i sträck tillsammans med en svårt sjuk människa. Fruktansvärt, tänker du. Inte så farligt, tänker jag. Jag förundras över min egen förmåga att trivas under så egendomliga förhållanden. Jag tycker att det ska bli spännande att se hur jag ska fördriva tiden. Kommer jag att lösa livets gåtor? Kommer jag att bli väldigt beläst? Kommer jag kanske bli sjukt vältränad då jag på äkta fängelsevis börjar göra sittupps och pullupps i tid och otid? Eventuellt skriver jag en bästsäljande kiosknovell och tjänar storkovan. Vem vet, kanske blir jag galen eller så blir jag så avstressad att magkatarren äntligen ger sig.
Ska du inte jobba? tänker du. Jo, jag sköter mitt jobb till punkt och pricka, jag sköter det så bra att långa stunder ska jag bara finnas - ifall att.
Det slår mig att jag nog skulle klara mig ganska bra i fängelse, jag är bara bitvis social. Inbillar mig att jag skulle gilla rutinerna och att jag nog skulle få tiden att gå. Fast å andra sidan har jag ju aldrig varit särskilt bra på att slåss....
...så jag tror jag skiter i det.

Alla barn...

Min fyraåring förklarade idag helt frankt för mig att varför man numera inte kan hitta Bolibompa i programtablån är för att de har bytt kanal. "Men de är lungt mamma, vi hittar den på webben" Och det gör hon också...loggar in på rätt användare på datorn, surfar fram på svt:s barnsportal som om hon aldrig gjort annat. Jag blir stressad.

Så tänker jag som vanligt på framtiden, hur ska det bli för de som är små nu? Kommer de att kunna slå i telefonkatalog? Nä, dom kommer att skratta sig dubbelvikta när vi berättar om hur vi ringde överallt för att få veta minsta sak - på hemtelefonen. De kommer, precis som de som är i tonåren nu få något skrämt i blicken när vi berättar om tiden då mobilen inte fanns. Då man var tvungen att stämma träff med folk och sedan lita på att de dök upp. Våra barn kommer aldrig att få veta de små fördelarna med att inte kunna bli nådd jämt. Oj, jag missade bussen (måste stanna två timmar till) oj, jag glömde klockan hemma, tiden gick såååå fort...eller hur.
På den tiden var jag inte stressad.

Och som vanligt när jag tänker på framtiden så måste jag ju oroa mig lite också. För jag vet när våra barn kommer att bli stressade - om www krashar. Det blir ju en hel världsbild som försvinner...hela generationer som kommer att stå handlingsförlamade. Då är de tur att vi som levde på stenåldern kan leta fram ett nummer manuellt, chansa på en öppettid och köpa grejer ur prylbörsen i lördagstidningen.

Alla män...

Var på en fest igår varpå några manliga bekanta utbrister; "Alla killar är otrogna! Det är bara fråga om person och tillfälle..." Eftersom jag råkade vara nykter och alla andra dragna så sket jag i att diskutera nån längre stund. Men FAN vad jag har funderat sen. Vad menar ni? Att ni inte har någon egen vilja - är det sant att ni går dit kuken pekar? Och då menar jag inte upp...
De menade att, i teorin så är alla män bara ett steg ifrån att inte kunna tygla sig.

Då började jag tänka så här, men våldtäktsmän då? Är det inte nästan, nästan samma sak? Att gå över en gräns som inte är okej...är alla män bara ett snubblande steg från att bli våldtäktsmän?
Vi vet ju att enligt de överintelligenta hitmakarna i Maskinen att "Alla som inte dansar...." men allvarligt. Jag vägrar att tro att de skulle vara ett typiskt manligt drag att ha svag karaktär. I sånna fall måste ju jag bli lesbisk och det har jag ingen lust med. Det får andra vara.

Dessutom så tror jag inte ett dugg på att vi kvinnor skulle vara så mycket bättre på att inte bli kåta vid fel tillfälle. Det är nog bara så att vi är lite bättre på att räkna ut om det kommer att vara värt det.
Tänker på en kompis som berättade att hon höll på att flörta och strula lite med en kille, tills hon fick veta att han hade en flickvän. Då la hon ner och spenderade en timme med att förklara för honom varför det inte var värt för honom att ligga med henne. Han vägrade tyvärr att förstå och man kan bara utgå ifrån att allt blod hade övergett hjärnan. Så hon gick.

Trots allt för många dåliga erfarenheter så tror jag trots allt på männen, vem skulle annars gå ut med soporna? ;)

En psykos

Jag måste ha fått en psykos. Eller är det en något tidig trettiårskris?
Hela helgen har jag lyssnat på en och samma låt...
"Longing for lullabies" med Kleerup/Titiyo. Säkert trehundra gånger.
Det är väl förstås inget konstigt med det, men nu avslutades helgen med att jag fixar en blogg!
Jag har aldrig fattat grejen med blogg - allvarligt, vem kan möjligtvis vilja veta vad jag gör eller vad jag tänker en söndagkväll kvart i elva?
Ah, nu har jag i alla fall gjort det. Tack Kleerup, du har hypnotiserat mig.
Jag har lagt låten här nere, prova lyssna själv - du kanske gör nåt oväntat...