Nu får ödet bestämma.
Jag har hoppat, jag har bett om tjänstledigt från trygga månadslönen. Jag har sökt ett jobb som jag väntar på svar från, om det inte blir aktuellt ska jag frilansa. Ja, eller jag ska jobba under ovissa former som timvikarie inom det jag är utbildad till. Alltså, det jag är menad att göra.
För när jag säger det så vet jag också att det är sant. Jag ÄR menad till det här yrket. CentralaStudiestödsnämnden ska ha tack, om än det är surt att få post från dem nu och i all framtid. Men det har alltså ändå varit värt det, jag känner det så fort jag får chansen att vara i verksamheten.
Känner mig oväntat glad över mitt beslut, fast det är lite spännande måste jag säga. Ovissheten ger ju en viss krydda men den ger också oväntade biverkningar. Hela jag är lixom lite oberäknelig. Alldeles nyss öppnade jag och okynnes-åt en hel del choklad ur en ask jag fick i julklapp. Den hade jag på vanligt och snålt manér tänkt "spara till ett tillfälle". När jag får chansen sover jag ofantligt länge på morgonen, ja, jag okynnes-sover också. Jag som brukar plandera vare ledig minut för att "inte behöva stressa sen". Vid oväntade tillfällen känner jag mig alldeles sjukt stark och pigg för att sedan bli lite sugen på att bilda en hög på hallgolvet.
Kanske är det så att jag har börjat leva lite mer i nuet. När man inte har en aning om vad morgondagen för med sig så måste man väl kanske det. Eller är det åldern... ;P
Jag kan iallafall skriva under på en ny dödssynd (det du BM) lättja.
Jag känner att framtiden är snart, våren kommer i år också och jag är så bra att jag får jobba. Var spelar mindre roll. Det som är viktigt är att jag har öppnat mig för tillfällena nu. Ja, det kan bli en fantastisk främmande framtid och hur som hellst så löser det sig.
Skickar glädje och sporadisk energi till den som behöver
måndag 26 januari 2009
tisdag 20 januari 2009
Minnesord
Tittade igenom lite gamla dikter som jag skrev för snart två år sen. Bjuder på ett smakprov.
En vanesak
Genom att söka sig till någon som ville henne välhade hon samtidigt gett upp all rätt att vara olycklig.
Det var en ny känsla för henne.
Genom att motta en enormt stor portion kärlek hade
hennes självkänsla tvingats att stiga.
Det kändes konstigt.
Förutom att tron på hennes eget jag hade ökats markant
så var även hennes stormande sociala kompetens uppskattad.
Det var nytt.
Med tanke på hur överväldigande lycklig hon numera var
så hade hon svårt att känna sig riktigt förbannad.
Det var...ovant.
måndag 19 januari 2009
Halv mamma
När man en gång har skaffat barn är man förevigt länkad till ett annat liv och därmed framtiden. Att bli förälder är ett åtagande som många av oss tar allt för lätt på. Ofta skapas nya liv av ren och skär egoism. Det är i sig en paradox när själva föräldraskapet i sig, enligt mig, är oförenligt med egoism. DU kan inte längre komma först i ditt liv. Det är det nya livet som har veto på din tid och kärlek.
Allt ställs på ända när du som vuxen ändå sätter dig själv först och väljer att gå skilda vägar från den partner som du skapat barnet med. Misstolka mig inte, jag tror inte på att "hålla ut till de är vuxna". Jag har pratat med numera vuxna skiljsmässobarn som inte hade velat se föräldrarna tillsammans "för deras skull". Jag har även fått veta hur det känns för dem som levt med föräldrar som så uppenbart har stannat, väntat och längtat till "barnen är vuxna". Sånt märker barn och mår inte bra av det heller. Så kort sagt, bättre en bra separation än ett dåligt liv.
Man står inför det faktum att man inte längre har rätt till all tid med det liv man skapat. I och med att jag satt mig själv först så har jag också avsagt mig rätten till halva mitt barns uppväxt. Det gör satans ont.
Ordet saknad får en helt ny innebörd. Det tar lång tid innan man trots allt lär sig leva med det. Det är lustigt hur människan fungerar när det gäller att ignorera smärta. Det är snart två år sedan jag började ha min dotter på halvtid. Nu vet jag hur jag ska lägga upp mitt liv för att inte längta, gråta och vara fylld av ångest varannan vecka. Det handlar om att fokusera på jobb och vänner så mycket som möjligt. Men det har tagit tid och det gör ont, alltid.
Det som snurrar till det är att nu kan DU komma först igen, varannan vecka. Hur gör man? Ska man njuta? Kan man det? Det ständiga dåliga samvetet som följer med föräldraskapet blir på sätt och vis satt på paus, men å andra sidan har man det ännu starkare ändå för att man har berövat dem kärnfamiljen.
Det är en konst att vara förälder på halvtid och inget lyxliv som vissa verkar få för sig. Att lära sig att vara egoist är inget som kommer naturligt för mig. Känslan av att vara en halv människa återkommer ständigt och när jag funderar över hur mitt barn har det så fryser mitt hjärta. Hur det här kommer att ha påverkat henne som människa kommer jag nog inte att få veta förrän hon är vuxen.
Det som håller mig uppe är att jag vet att jag har gjort rätt. Trots alla negativa sidor kommer jag att kunna se henne i ögonen och säga; Vi gjorde rätt.
Puss på er
Allt ställs på ända när du som vuxen ändå sätter dig själv först och väljer att gå skilda vägar från den partner som du skapat barnet med. Misstolka mig inte, jag tror inte på att "hålla ut till de är vuxna". Jag har pratat med numera vuxna skiljsmässobarn som inte hade velat se föräldrarna tillsammans "för deras skull". Jag har även fått veta hur det känns för dem som levt med föräldrar som så uppenbart har stannat, väntat och längtat till "barnen är vuxna". Sånt märker barn och mår inte bra av det heller. Så kort sagt, bättre en bra separation än ett dåligt liv.
Man står inför det faktum att man inte längre har rätt till all tid med det liv man skapat. I och med att jag satt mig själv först så har jag också avsagt mig rätten till halva mitt barns uppväxt. Det gör satans ont.
Ordet saknad får en helt ny innebörd. Det tar lång tid innan man trots allt lär sig leva med det. Det är lustigt hur människan fungerar när det gäller att ignorera smärta. Det är snart två år sedan jag började ha min dotter på halvtid. Nu vet jag hur jag ska lägga upp mitt liv för att inte längta, gråta och vara fylld av ångest varannan vecka. Det handlar om att fokusera på jobb och vänner så mycket som möjligt. Men det har tagit tid och det gör ont, alltid.
Det som snurrar till det är att nu kan DU komma först igen, varannan vecka. Hur gör man? Ska man njuta? Kan man det? Det ständiga dåliga samvetet som följer med föräldraskapet blir på sätt och vis satt på paus, men å andra sidan har man det ännu starkare ändå för att man har berövat dem kärnfamiljen.
Det är en konst att vara förälder på halvtid och inget lyxliv som vissa verkar få för sig. Att lära sig att vara egoist är inget som kommer naturligt för mig. Känslan av att vara en halv människa återkommer ständigt och när jag funderar över hur mitt barn har det så fryser mitt hjärta. Hur det här kommer att ha påverkat henne som människa kommer jag nog inte att få veta förrän hon är vuxen.
Det som håller mig uppe är att jag vet att jag har gjort rätt. Trots alla negativa sidor kommer jag att kunna se henne i ögonen och säga; Vi gjorde rätt.
Puss på er
tisdag 13 januari 2009
Glad och tacksam
Blev lite överraskande uppväckt ur min bloggsömn av en kommentar jag fick för någa dagar sedan. Innebörden av kommentaren var av naturen; du som har så mycke att vara glad över - varför är du så jävla negativ i din blogg. Fick jag nåt att tänka på.
Min första spontana respons är; för att det är så himla tråkigt att skriva, läsa och älta en massa lyckligheter. För liten igenkänningsfaktor...tänker jag mig.
Jag fortsätter mitt mantra, jag-hade-inte-tänkt-att-bloggen-skulle-bli-såååå-privat-de-som-vill-veta-detaljer-har-mitt-nummer.
Men sen måste jag förstås tänka lite längre, kommentaren kom nog till mig av en anledning. Kanske en högst privat av kommentarläggaren men ändå. Den är värd att ta i beaktning. Så jag funderar ett varv till. I några dar. Inte för att följande är svårt att skriva utan snarare att det är viktigt.
För jag har så in i helvete mycket att vara glad och tacksam för, faktiskt! Tänkte nämna några saker. Förutom det man tar för givet; jag råkade bli född i en del av världen som inte gör annat än curlar för att vi ska ha det så bra som möjligt. Inget krig i de här området på över hundra år. Rent vatten i kranen. Mat som jag har råd med och som inte tar slut på hyllorna. Sjukvård, barn- och älderomsorg. Ingen smog. Demokratiska val.
Jag är glad att jag är född till kvinna. Jag trivs med det, jag är glad att jag har fått bära och föda ett barn. Jag är tacksam att min dotter är frisk.
Jag är glad att mina föräldrar lever och fortfarande är ett av mina största stöd i livet. Jag är tacksam för att de och mina bröder har det bra.
Jag är glad för goda vänner som är viktiga för mig. Jag är tacksam för att de lyssnar när jag behöver prata och att de vill berätta saker för mig.
Jag är glad över att jag funnit lycka i kärleken. Jag är tacksam för att jag träffat en man som ser och hör mig, som behandlar mig finare än jag vågat hoppas på i livet.
Jag är också glad över att jag får arbeta, så att jag kan leva ett självständigt liv. Jag är en stolt rackade som inte vill ligga någon till last.
Jag är glad att jag är frisk och ganska stark. Jag är tacksam att jag får leva ett fritt liv utan kontroll från stat, religion, könsförtryckare eller släktråd.
Och slutligen är jag glad att jag själv måste ta ansvar för vad jag skriver, säger och gör. Jag är tacksam att jag kan titta mig själv i ögonen.
Kram till den som behöver
"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap." /okänd
Min första spontana respons är; för att det är så himla tråkigt att skriva, läsa och älta en massa lyckligheter. För liten igenkänningsfaktor...tänker jag mig.
Jag fortsätter mitt mantra, jag-hade-inte-tänkt-att-bloggen-skulle-bli-såååå-privat-de-som-vill-veta-detaljer-har-mitt-nummer.
Men sen måste jag förstås tänka lite längre, kommentaren kom nog till mig av en anledning. Kanske en högst privat av kommentarläggaren men ändå. Den är värd att ta i beaktning. Så jag funderar ett varv till. I några dar. Inte för att följande är svårt att skriva utan snarare att det är viktigt.
För jag har så in i helvete mycket att vara glad och tacksam för, faktiskt! Tänkte nämna några saker. Förutom det man tar för givet; jag råkade bli född i en del av världen som inte gör annat än curlar för att vi ska ha det så bra som möjligt. Inget krig i de här området på över hundra år. Rent vatten i kranen. Mat som jag har råd med och som inte tar slut på hyllorna. Sjukvård, barn- och älderomsorg. Ingen smog. Demokratiska val.
Jag är glad att jag är född till kvinna. Jag trivs med det, jag är glad att jag har fått bära och föda ett barn. Jag är tacksam att min dotter är frisk.
Jag är glad att mina föräldrar lever och fortfarande är ett av mina största stöd i livet. Jag är tacksam för att de och mina bröder har det bra.
Jag är glad för goda vänner som är viktiga för mig. Jag är tacksam för att de lyssnar när jag behöver prata och att de vill berätta saker för mig.
Jag är glad över att jag funnit lycka i kärleken. Jag är tacksam för att jag träffat en man som ser och hör mig, som behandlar mig finare än jag vågat hoppas på i livet.
Jag är också glad över att jag får arbeta, så att jag kan leva ett självständigt liv. Jag är en stolt rackade som inte vill ligga någon till last.
Jag är glad att jag är frisk och ganska stark. Jag är tacksam att jag får leva ett fritt liv utan kontroll från stat, religion, könsförtryckare eller släktråd.
Och slutligen är jag glad att jag själv måste ta ansvar för vad jag skriver, säger och gör. Jag är tacksam att jag kan titta mig själv i ögonen.
Kram till den som behöver
"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap." /okänd
fredag 9 januari 2009
GammSkam
Jag ser till min stora skam att det är fyra veckor(!) sedan jag skrev sist. DÅ kan man ju fundera så här...har jag inte tänkt på en hel månad? Ibland tror jag att det kan vara så. Det har ju varit två mindre händelser i mitt liv den senaste tiden. Det har varit den välsignade och avslappnade högtiden, julen. Så har jag modigt gått i täten för alla mina årskamrater och lämnat de vackra 20-åren.
För det första, julen. Jag ska inte klaga, jag lyckades gå igenom den utan några större skador alls. Förflyttning av barn, möten med diverse släkt samt arbete har flutit på som aldrig förr. Men jag blir ändå trött, trött av ledighet och förstås brist på sol. Kroppen går in i en sorts mysmood som gör att mat och vila är det enda som räknas. Det har dock visat sig runt mittendelen av min kropp och i min ovanligt slöa skalle. Jag skyller alltså min blogg-frånvaro på julkoma. Fegt, jag vet.
Så med min lite mysigare mittendel och ovanligt slöa skalle skulle då det nya året firas och strax efter det även mitt inträde i vuxenvärlden( ;P) Även det har flutit på, släkten fick gratta när de ville och lite senare fick jag en kväll på dansgolv med tjejerna. Smidigt, skönt och lugnt.
Har jag funnit mig själv? Är jag så allt igenom mysig och slö som jag känner mig nu? Hör det till åldern? (haha) Jag tvivlar. Jag tror att så fort ljuset hittar tillbaka och när man kan börja vara ute mer än en halvtimme utan näs-frys, då jälar. Då kommer den nya uppgraderade utgåvan att lanseras. Myset runt magen och luddet i huvet kommer att vara ett minne blott! Jobb kommer att erbjudas och spännande fritidshändelser kommer att kanta min väg. Livet börjar vid tretti!
Så - nu har jag lagt upp för en hel serie bloggar om min kamp till motivation... :)
Hade en liten tripp ner för minneslunden igår, bjuder på lite Cranberries.
Kram på er
För det första, julen. Jag ska inte klaga, jag lyckades gå igenom den utan några större skador alls. Förflyttning av barn, möten med diverse släkt samt arbete har flutit på som aldrig förr. Men jag blir ändå trött, trött av ledighet och förstås brist på sol. Kroppen går in i en sorts mysmood som gör att mat och vila är det enda som räknas. Det har dock visat sig runt mittendelen av min kropp och i min ovanligt slöa skalle. Jag skyller alltså min blogg-frånvaro på julkoma. Fegt, jag vet.
Så med min lite mysigare mittendel och ovanligt slöa skalle skulle då det nya året firas och strax efter det även mitt inträde i vuxenvärlden( ;P) Även det har flutit på, släkten fick gratta när de ville och lite senare fick jag en kväll på dansgolv med tjejerna. Smidigt, skönt och lugnt.
Har jag funnit mig själv? Är jag så allt igenom mysig och slö som jag känner mig nu? Hör det till åldern? (haha) Jag tvivlar. Jag tror att så fort ljuset hittar tillbaka och när man kan börja vara ute mer än en halvtimme utan näs-frys, då jälar. Då kommer den nya uppgraderade utgåvan att lanseras. Myset runt magen och luddet i huvet kommer att vara ett minne blott! Jobb kommer att erbjudas och spännande fritidshändelser kommer att kanta min väg. Livet börjar vid tretti!
Så - nu har jag lagt upp för en hel serie bloggar om min kamp till motivation... :)
Hade en liten tripp ner för minneslunden igår, bjuder på lite Cranberries.
Kram på er
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)