Spara eller slösa - är vi generösa?

Appropå den ekonomiska krisen - synd för dom som hade pengar.

Nä men allvarligt, vad är det för idioter som sitter vid spakarna? Jag har aldrig påstått att jag kan ett jota om de där med ekonomi. Siffror råkar vara det tråkigaste jag vet. Jag lämnar alltså med varm hand över räknandet och spekulerandet till dom som råkar gilla det - och kanske kan något?
Men det är ju när det gäller mina egna pengar.

I praktiken skulle man i och för sig kunna säga att jag lägger alla mina tillgångar i händerna på dom som styr och säger sig veta. Politiker, analytiker och ekonomer - vad hände? Dessa muppar får min lön gånger fyra/fem i månaden. De är anställda för att de just ska kunna räkna och förutspå saker som kan hända i den ekonomiska världen? VAD HÄNDE?

Hur kunde världens alla högavlönade missa att det skulle bli en kris? För som jag förstår de så är det väl dom som verkar förlora mest. Jag som inte äger mer pengar än jag kan mäta i en kappekopp kommer inte att bli av med dem så mycke. Ja visst, räntor och skit men i jämförelse bara korvören.

Jag vet att det är många som kommer att förlora mycket på detta, jobb, humör och kanske hem. Så det jag undrar är - varför är vi inte mer förbannade? Är vi bara så typiskt mes-svenska att vi suckar och börjar gräva under madrassen. "Ja, den globala ekonomin kan man ju inte rå på" - nä visst, men visst fan har vi anställt folk för att hålla reda på den? Någon har inte skött sitt jobb och det är fan inte jag.


Veckan jutub: Di Leva - Vi har bara varandra

Problem med tekniken

Åter igen känner jag ett visst ansvar för de miljontals människor som följer mina ord. Det verkar inte som om den fantastiska låt som jag igår gjorde reklam för, syns på min sida. Så jag ber dig nu, ge dig själv en stund av njutning idag. Gå till jutub själv och skriv in; Poison + Every rose, ta den svartvita videon. Sov gott.... :P

På återseende

Kvällen kom och gick. Den som det pratats om i flera månader. Gick de bra?

Jag hade trevligt, betedde mig hyfsat och dansade till svetten lackade. Mr Dj trodde nog dock att vi gått ut 85 istället för 95 med tanke på "de nostaligiska bitarna". Vet dock att alla inte hade lika trevligt, några hade tyvärr enligt fördomarna - stannat på högstadiet. En tjej som jag känner ytligt hade knappt ens hunnnit sätta sig med sin gamla klass, så började det gamla snacket. Idioter. Sa åt henne att det förmodligen hade att göra med att de var djupt olyckliga och hade för trånga jeans.

Men jag tror på karma - när det passar mig, och jag är säker på att dom där omogna gristrynena får det dom förtjänar så småningom.
Funderar lite på det där med karma och alkohol....räknas det då? För som vi vet så sätts ju alla sociala regler och uppförandet ur spel när vi inmundigar. Men det är kanske de bakfylleångesten är till för...att sona ditt korkade beteende.

Hur som hellst var det mycket kul att se alla "gamla" ansikten och prata med egentligen alldeles för få av dem. Jag avslutar här med att rekomendera att ni lyssnar på den härliga gamla biten som jag jutubat fram. Känn den djupa texten, spana in de långa råa håret, de tajta byxorna och de alkoholiserade idolerna. Det var tider; vi var unga, bitvis okyssta och i ständigt sällskap av den olyckliga kärleken. Känns som det var igår.

En gång för länge sen - var vi lika

Det har gått tio plus tre år sedan jag och mina jämnåriga tog våra första seriösa steg mot vuxenlivet. Det var första gången som vi kände att vi hade något att säga till om, vi fick själva (nåja) välja vad vi skulle syssla med på gymnasiet. När vi lämnade högstadiet var framtiden öppen, lite skrämmande men definitivt vår egen att ta i besittning.

I helgen väntar en återträff av storlek större på stadens uteställe. Alla elever från det avgångsåret är bjudna och det surras om att ganska många ska komma. Det ligger en spänning i luften och de jag pratat med verkar otroligt peppade. Och nervösa. Det är lustigt det där, att vi som nu verkligen är vuxna och borde känna oss trygga i våra skinn ändå stressar över frisyrer, kläder och annat livsviktigt.

Jag har en teori. Högstadiet är den i särklass mest känsliga perioden i en ung människas utveckling. Det är där man kläcks eller knäcks. Status delas ut och dras in av enskilda "vikiga" individer eller av allmänheten. Vilken statusgrupp man tillhörde är det oftast ingen tvekan om, du vet de och alla andra vet de. Frågan är bara vilka spår det har satt? Kan du skratta åt det nu? Eller önskar du ibland att du kunde åka tillbaka och ge någon på käften eller kanske säga förlåt...

Det finns en anledning till att "klassfesterna" ofta uratar. Gamla saker ska redas upp, både bra och dåliga. Problemet är bara att de gamla fejderna eller kärlekarna var något som skedde mellan femtonåringar, inte trettiåringar... önskar att fler skulle inse de.
Men det som gör mig mest upprörd är den känsla av konkurrens som också ligger i luften. Många som väljer att inte komma, gör det av fel anledning enligt mig. De känner att de inte har något att komma med, att de kanske har spelat in i folks fördomar. Att de inte kan skryta om jobb, resor, giftermål, barn eller annat. Kanske känner de sig fast i den gamla, tilldelade statusgruppen eller i värsta fall - de har bytt statusgrupp, till det sämre.

Till dem skulle jag bara vilja säga; Sluta. Sluta värdera ditt liv genom andras ögon. DU är precis lika speciell och intressant som alla andra som du tror kommer att vara där. Vad vet dom egentligen om dig och vad vet du egentligen om dom? Alla som klarade högstadiet med livet och vettet i behåll har rätt att med högt huvud ta en öl med oss andra puckon. Synd att du inte ville komma, det hade varit bättre om du kom.

Dryga bilister

Idag när jag skulle hem från jobbet i full rusningstrafik så fick en härligt dryg silverfärgad ford för sig att han skulle tok-köra om en bil och en lastbil. Det hade väl kanske varit ok om inte jag och en bilkö kom i mötande fil. Jag var förstås tvungen att bromsa. Inga större problem eftersom jag körde nära hastighetsbegränsningen och det inte var halkigt ute. Men det var en jävligt onödig och farlig omkörning så jag valde att tvär-blända med helljuset för att visa mitt missnöje. Vad gör karlafan - GER MIG FINGRET!

Vad har hänt i dessa mäns huvuden (inte träffat nån kvinna än) som får dem att tro att de har rätt att riskera alla andra människor runt omkring dem, för att de vill hem till fredagsölen?
Man skulle ju kunna fantisera ihop en historia om att han skulle skynda sig hem och hämta sin gravida fru som fått värkar eller sin farmor som har brutit benet...men när han ger mig fingret...
Nä, de tycker på fullaste allvar att de har rätt, bara för att de är så förbannat bra på att köra och kanske mest för att deras liv är mycket, mycket viktigare än alla andras.

Jag hoppas att hans finger knäcks i en bildörr, att hans aktier blir värdelösa eller att han får en könssjukdom inom den närmaste veckan. Jävla ego.

Alla vänner

För ett tag sen deltog jag i ett litet samkväm hemma hos en av mina vänninor (här tvistade jag länge med mig själv om jag skulle skriva tjejkompisar istället men det kändes seriösare så här och de här är en jävla seriös blogg) Det var en trevlig grej där fyra av mina absolut närmaste satt runt ett köksbord och hinkade kaffe,te,kaffe,te. Hembakt fanns där också. Vi pratade om det ena och det andra, uppdaterade våra liv med jobb och annat. Ja, vi skvallrade lite också. Men framför allt; vi pratade om livet. Inte bara så där i allmäna ordalag utan om hur vi skulle vilja att världen såg ut, om vad vi är rädda för och hur vi skulle vilja ha det om vi dog!

Mitt allt detta pratande så tittade jag mig omkring och kände hur himla stolt jag var över mina vänninor. Här sitter tre vackra kvinnor, ja de ser oförskämt bra ut alla tre för att ha passerat...23. Alla har arbeten som de kan vara stolta över, härliga barn som de tar jättebra hand om och har energi över till att fundera och agera i världen. Det är så befriande att vi kunde sitta där som mammor, sambos, arbetare och ändå prata som folk. Missförstå mig inte, visst kan vi snacka skit om folk, skvallra och älta uppfostransproblem men ändå...inte hela tiden.

Någon sa en gång till mig för länge sen, utan mina kompisar - skulle jag dö.
Jag vill inte vara så dramatisk men jag vill säga att jag skulle definitivt vara en fattigare och ensammare människa. Tack för att ni finns!

Sur-regne

Tröttheten...den där som alltid kommer på hösten förr eller senare. Den verkar ha kommit förr - i år. Kan möjligtvis ha något att göra med den fantastiska sommaren förstås. Nä, det är oktober. Tråkiga jävla regnoktober, håret ser anmärkningsvärt slitet ut och de i augusti så kraftiga naglarna ramlar nu formligen av mina nariga händer.

Vad ska man göra då? Varje år samma sak, när sommarvitaminerna som man lagrat tar slut så är de kört. Jag brukar till nöds köra med apotekets och ja, det händer att jag dricker ett extra glas jos. Men faktum kvarstår, brännan bleknar fortare än snabbt och mitt ansikte förvandlas först till "blek med fräknar" och sen "blek med blekare områden".

Läser en vänninas blogg om deras månadslånga resa till Thailand...jag ääääääär glad för deras skull. Jag äääääär de. Men åååååååå varför är jag inte där?

För saken är den att hur risig jag än påstår mig se ut på utsidan så är det faktiskt insidan som räknas. Och för mig så är det så att det lixom bleknar där också...därav tröttheten. Jag skulle behöva ett solskenspiller för insidan...







Jaha, då har jag gjort det. Ett fint inlägg som handlar om utseende och lyckopiller - blondinbella, watch out! Jävla höst.