Mini-me

Kan rekommendera en helt naturlig form av viktkontroll. Magsjuka.
Jepp, nåt kilo på nåt dygn. Kommer förstås igen ganska snabbt när du
är överlycklig över att kunna äta igen. I mitt fall brukar det börja med
onyttiga saker i soffan. Jag har aldrig påstått att jag är supersmart!

Känner mig dock ganska smärt och lite skör - inget inte lite ostkrokar kan ordna! :)

Huvudstaden

Nämen, redan!

Jag var ju som sagt i el Stockholmo. Det var en bra resa, dels fick jag se mitt älskade Coldplay och sen fick jag inse en hel del grejer - både bra och dåliga.

Men först Coldplay. Jag hade aldrig varit i Globen förrut, så bara de var ju imponerande. Vi hade ganska bra sittplatser, nästan mitt emot scenen men ganska högt upp. Det var riktigt bra ljud men en del av mig önskade förstås att jag stod där nere i gröten på golvet. Och när Chris Martin flyttade ut på en mindre scen ute bland folket och spelade sitt lilla piano där - då hade jag velat lukta på hans fötter...
Ont i halsen och i händerna men med en fast övertygelse att de måste vara en av de bästa banden någonsin och nästa gång ska jag dit igen!

Vidare till min insiktslista:

1. Tunnelbana är en underbar uppfinning - så himla mycke bättre än buss. Och när du väl knäckt koden så är det bar å åk. Ett 78 timmarskort gjorde det hela ännu enklare.

2. Tätt förknippad med punkt 1 - jag vet inte hur Stockholm ser ut. Jag kan gå från Åhlens till Gamla stan. Jag vet åt vilket håll slussen ligger och jag tror att jag hittar ganska bra på Östermalm, för jag hade en kompis som bodde där. Men skicka mig med bindel på en t-bane vagn och jag skulle inte veta var jag var utanför stationen. Jag har ingen koll på hur långt det är från Västra skogen till Solna centrum och jag har ingen aning om det går att promenera från Globen till centralen. Jag vet inte egentligen om detta stör mig eller inte men en sak är säker, om tunnelbanan skulle stå still så skulle jag vandra mellan NK och Gamla stan som den byfåne jag är.

3. Kändisar finns i verkligheten och dom är oftast fulare. Fares Fares vandrade förbi med en vacker brunett på t-banan, han var lång men inte så lång som jag trodde. Snygg-Erik från idol satt på samma läktare som vi under Coldplay. Han satt snett nedanför oss, så jag har koll på när han klappade, lufttrummade och att han delade(!) säte med en polare. När man är så känd som han så tänker man att han borde ha så pass mycket cred hos sina polare, så han skulle få en egen plats. Men de är klart, de var väl riktiga polare. Hur som hellst så var han mycke kortare än jag hade kunnat gissa. Visste att han var kort men...

4. Jag är på väg mot ålderdomen. Hade turen att få sova hos ett trevligt par i Västra skogen. På fredan gick vi ut tillsammans till ett ställe som stängde tre. Det var kul och jag kände mig inte allt för sliten. På lördan var det dock dags igen, inget konstigt med det. Det var också kul, åt kulinarisk måltid och hade bra förfest men...jag bangade utgång. Jag bangade! Jag orkade inte, ladies and gentlemen. Jag var trött och hade en inte allt för lycklig mage men det fanns en tid då man kunde bita ihop. Ignorera faktum och vanligt vett och bara köra - jag sover en annan dag. Den tiden är tydligen förbi och jag är ett steg från förtidpension.

5. Solna är en egen stad. Who knew!?

Jag tror att jag fick minst tre insikter till men dom kan jag ju skriva om en annan gång. Nu väntar det riktiga livet på mig istället. Ta hand om er!

På allmän bergäran...

Jag har fått förstå att bloggeriet är förknippat med en viss typ av regelbundenhet. Tyvärr så är mitt skriveri och liv inte riktigt lika regelbundet som man kanske kunde önska. Men till alla er miljoner människor som läser mina läppar...jag ska skärpa mig! Håll ut, snart får ni titta in i min hjärna igen. Puss på er som vill!

Mitt globen

Helt sjukt underbart och bra var det. Jag kommer att avhandla min dyrkan och min upplevelse av Coldplay mer när jag kommer hem och har hunnit smälta det. Men det var precis så grymt som jag ville att det skulle vara. Är mycket nöjd och vill förstås åka nästa gång de kommer också. Nu ska jag tillbringa helgen i huvudstaden och allt vad det innebär. Misstänker att jag kommer att ha en del att spekulera över. Har redan stött på en hel del karaktärer som man i en småstad är ganska skonad från(går miste om). Nu ska jag ut och erövra...

Vansinnig tur eller skicklighet?

Jag har sugit lite på den här karamellen. Visste inte riktigt vart det skulle leda så jag väntade med min bloggifiering av ämnet.
Min arbetssituation har sedan sen sommar varit minst sagt oviss. Eller inte egentligen, jag har en fast tjänst inom kommunen och är på så vis så klart lyckligt lottad. Men nu är det ju bara så att efter x-antal år med utbildning och hundratals tusen i studieskulder så är man ju lite sugen på att få visa hur himla intelligent man har blivit. Min tjänst ligger som sagt inom människovård och jag är ju utbildad utbildare nu.
I alla fall så är arbetsmarknaden i hemkommunen minst sagt usel när det kommer till mitt yrke. Mindre elever och tjuriga nästan-pensionärer har gjort att det finns flera lärare som till och med har förlorat sin plats på en skola. Det innebär ju att mitt planerade intåg i skolans värld inte fanns på kartan...inte ens lite.
Efter att ha sökt alla pedagogiska jobb som ens nästan funnits och inte blivit kallad till en enda intervju, så hade jag med stor bedrövan insett att jag fick stanna inom vården några år till. Till alla trötta nästan-pensionärer gett upp och insett att Mallorca är bättre för dem och jag är bättre för eleverna.

Då...plötsligt händer det...precis som i reklamen i slowmotion och med bakgrundsmusik. På Max med min dotter och helt ofokuserad svarar jag på ett av mitt livs viktigaste samtal. En kvinnlig chefsängel från kommunen ringer och erbjuder mig en fot in. En enda liten, ganska sporadisk och ostrukturerad fot - men ändå! De vill ha mig i vikariepoolen, de vill att jag ska få bestämma själv hur mycket jag ska jobba. Jag får ett lösenord, världens vackraste lilla lösenord. Men viktigast av allt - jag får en chans!

Mina tjugo i rampljuset

Ok...jag ska göra ett försök. Jag ska trotsa jante och jag ska försöka göra ett positivt inlägg på den här bloggen.
Jag har vunnit ett stipendium, bästa exjobb på lärarutbildningen. Jag och min ärade skrivarkompis fick ta emot 2,5 lakan, blombukett och ett diplom var, framför en jobbigt stor skara rektorer på någon typ av "kick-off" i stadshuset. Vad är grejen med att använda ordet "kick-off" egentligen? Visst låter det fräschare och modernare än terminsstartsmöte men ändå...jag vet inte. Ska man inte bli bjuden på sprit på en "sparka iväg"? Rektorerna fick en macka och kaffe vet jag, så fick de ju förstås äran att se oss ta emot priset. Helt sjuk känsla att stå och hålla i en 55x30 cm:ers check med mitt namn på, det är ju bara på tv folk får sånt!

Mina 20 minuter av kändisskap är alltså över, för media var också där. Pinsamt. Visst var det ju förstås en bedrift och nog är jag stolt över det vi skrev men att bli intervjuad av gråa, femtiplussare som egentligen inte vill vara där eller ger ett skit i vad vi gjort. Oj, nu blev jag neg igen. Fast jag blev iallafall inte felciterad - det ska dom ha cred för.

Okej, jag måste ändå avsluta med en liten känga till fotograferna på de två lokala tidningarna. Mest för att det är kul. (Det är inte för att jag såg ut som ett monster på bilderna.)
Varför hastar de omkring och ser ut som om de bevakar läget i en krigshärd när de befinner sig i en mellanstor stad i norra sverige som inte har sett krig på hundratals år? Och vad är grejen med attityden? "Jag har världens viktigaste yrke" - den första gubben prestenterade sig genom att trycka sitt ansikte så tätt och snabbt mot mitt att jag ryggade tillbaka. Han insisterade sedan på att vi skulle skynda oss ut och ta kort utanför stadshuset när det bara var fem minuter innan ceremonin skulle börja...vi lyckades inte direkt klämma fram några avslappnade leenden där och sedan fick vi med andan i halsen springa tillbaka in i salen. Respekt.
Nästa kille såg ut som om han hade sålt smöret och var jävligt arg för det. Efter vi tagit emot grejerna så var tanken att vi skulle skynda oss ut så att "kickoffen" skulle få fortasätta. Men han skulle absolut ta kort på oss inne i salen med ryggen mot rektorerna. Både vi och en av de ansvariga försökte säga att vi skulle ut, men icket. Den överviktige grådaskige fotografmannen ställde sig i vägen och viftade med handen; "sätt er där nu" liksom irriterat.
Man vill ju inte slåss men han hade fan behövt sig en hurvel, vad tror dom? Bara för att de har en kamera i handen är det ju inte som ett vapen som de kan hota folk med. Nä, charmkurs eller kanske ett nytt jobb till de där grabbarna!

Så där, det där med positivt inlägg gick väl så där. Men ja, försöka duger. Jag är iallafall några tusen rikare, lite stoltare och allmänt upplivad över mina tjugo minuter.

Alla jävla kärringar!

Jag blir så jävla less...dom finns ju överallt! Bittra, missundsamma, elaka och sura kärringar. Med sina menande blickar mönstrar dom mig från topp till tå. Som om hur jag ser ut hade något att göra med hur jag kan sköta mitt jobb. Jag undrar vad som går genom deras sura hjärnor; "hon ser ung ut, jag var ung en gång - jag hatar henne!" eller "hon ser ung ut, hon kan förmodligen inte göra annat än att läsa skönhetsbloggar och flörta med äldre män".
Att jag sedan på ett eller annat sätt brukar försöka få in i konversationen att jag har jobbat inom vården i sju år, har en lärarexamen samt en dotter - hjälper inte.
Nä, dom har alltid bestämt sig. Jag duger inte, när jag tar egna initiativ - vet jag inte vad jag sysslar med. När jag undrar om hur arbete är organiserat - trampar jag någon på tårna.

Jag är snart 30 år, är mamma till en fyraåring, jag betalar skatt, äger en bostadsrätt och en egen bil. Jag bidrar till samhället och jag råkar veta att jag gör ett bra jobb, vad är problemet?
Självklart ligger problemet inte hos mig, det fattar jag också men det drabbar ju alltid mig!
Jag har ju hört talas om övergångsåldern men hallå, ni kan inte skylla allt på den!

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - är en bok, men jag lånar orden. Allvarligt, samma kvinnor som dömer och dömer mig sitter inte sällan och ler sitt största leende när EN MAN har kommit till arbetsplatsen. Det är ju så himla bra att det kommer in män i vården...jo - det borde männen själva också tycka eftersom de automatiskt får högre löner och de bästa arbetstiderna! "Vi vill ju behålla dem...slick slick slick". För vem är det som sitter som chefer, jo - alla jävla kärringar!

Jag ber till alla högre makter och mitt eget förnuft att jag aldrig ska bli en jävla kärring. Klart att jag blir äldre och klart att jag har en del bitterhet i mig, det har jag ju just bevisat. Men jag hoppas att en blixt slår ner i huvet på mig den dag som jag låter det gå ut över en människa som bara försöker göra sitt bästa, vare sig det är en ung kvinna eller någon som haft mer tur i det genetiska lotteriet. Word.