Tretti års kris

Överdrivet festande, tatueringar, partnerbyte, motorcykelköp, klädstilsbyte, besatthet av yngre förmågor. Många är de företeelser som ska räknas som eller skylls på som ett tecken för att man har levt ett visst antal år. En del av överstående har jag gjort lite sporadiskt över de senaste tio åren. Vissa saker oftare än andra...
Dessa saker tror jag dock knappast har att göra med att jag snart ska byta den första siffran i mitt ålderstecken. Jag trivs bättre i mig själv nu än för tio år sen. Så tycker jag att jag har blivit så himla klok också de senaste åren...haha. Var ska det sluta?

Skämt å sido, oroa dig inte - jag är inte en enda stor mysmogen kvinnokvinna, nej jag har en kris. Om än en ganska obetydlig och töntig kris men dock. Den ger mig ångest, så då borde det väl räknas?

Det handlar om en fest. Om en födelsedagsfest vara eller icke vara. Va? tänker du. Vad är problemet? Problemet är att jag aldrig kan gör nåt "litegrann". Om jag ska ha en fest så sitter jag och knypplar placeringkort och syr sittdynor till sena timmen - i veckor. Ska jag bjuda på mat? Vilken mat? Är någon allergisk? Vilken lokal? Vilken tid? Vilken musik? Och allt, då menar jag ALLT ska anpassas till vad jag tror att alla andra vill ha eller inte klarar sig utan. När dagen eller kvällen kommer så är jag utarbetad så mitt hår luktar bränt.
Om du som läser inte känner mig väl så tänker du nog...va fan, släng iväg några sms, bjud på gurkstavar och chips så blir väl folk nöjda. Mmm...fast jag fyller år på nyårsdan. Jag är först, å nä - inte först av alla i kommunen, morsan skulle se nyårskonserten från Wien först. SÅ att ha en fest på rätta dan känns ju inte troligt men kanske dan före.
Å då kommer alla tankarna på en och samma gång. Förrutom det jag nämde tidigare med förväntningarna på den "perfekta festen" från min egen sida så kommer också förväntningarna från alla andra också den dan. Det är iallafall det jag inbillar mig. Ingen vill trängas i min trea och äta gurkstavar och chips på Nyårs. Nej, man vill ha fina middan och fina kläderna och fina lokalen och fina vännerna runt sig. Så kommer ju det lilla dilemmat att många av mina vänner har barn, å vill eller kan inte ha barnvakt den kvällen. Bjuder jag in till trettioårsfest den kvällen kommer alltså många av mina vänner att utebli. Bli besvikna. Det är iallafall vad jag tror.
Summan av kardemumman - jag tror jag skiter i det...eller?
Men å andra sidan fyller man bara tretti en gång.
Men de är ju bara en siffra.
Vem bryr sig om min fest ändå?
Fast jag vet många som ville att jag skulle fixa en....
Åååå, jag blir så trött. Du kanske fattar nu.

Man skulle ju kunna tro att dessa trettio år skulle ha gett mig nog med självinsikt och kontroll för att inte stressa upp mig över ett sånt här löjligt I-lands problem. Men tydligen inte, min akilleshäl - festfixande. Vem hade kunnat tro det efter trettio års kris - som man lyckats lösa på ett eller annat sätt. Sätter härmed upp ett mål att inte ha ångest över festen när jag fyller 40.
Börjar planera nu ;P

Så om du vill ge mig en tidig födelsedagspresent, ge mig en åsikt om den här festens vara eller icke vara. Skriv den här eller låt mig veta snart. Innan mitt huvud sprängs.

Ja, jag vet.. Å föresten - glöm inte att dansa.

Ett recept

Ingredienserna kan inte hittas i din dagligvaruhandel, de kan inte köpas för pengar utan kan endast kvitteras mot tid och vilja.

Romantik
Energi
Skratt
Passion
Empati
Kärlek
Trohet

Blanda i lika delar eller efter eget huvud. Fördelen med det här receptet är att rätt blandat - så behöver du kanske aldrig baka igen. Förväxla dock inte detta med att "äta kakan och ha den kvar" - det är ett helt annat recept. :P

Glöm inte att värma ugnen innan du bakar - utan hetta ingen god kaka. ;)
Börja med en dans!

Ljudfil till mitt liv

Jag har en tendens att snöa in mig helt på låtar. Av olika anledningar så har jag helt klart bakgrundsmusik till mitt liv. Till och med den här bloggens tillkomst är ju ett reslutat av min tillfälliga besatthet av en låt. Jag kan höra den hur många gånger som hellst, sjunger förstås med så högt jag vågar för grannarna och i bästa fall - dansar. Det kan vara olika om texten är något att ha eller om det bara är melodin som jag fastnat för. Veckans låt har lite av båda måste jag säga men videon är vidrig. Därför skickar jag med en länk där bara musiken finns på jutub. Detta gör jag för att man kan ge låten en chans innan man ser videon.


Du trodde nästan att jag skulle kunna skriva ett inlägg utan att vara förbannad. Men när jag ser videon med Ne-Yo (vilket namn förresten :P) då han spatserar in i sin troligtvis dyra kostym och hatten käckt på svaj och hälsar på alla kontorskvinnor i tighta outfits, äcklas jag en smula. För han är inte intresserad av dom inte, nej han vill ha bossen. Den enda kvinna som inte faller för han otvetydiga elegans och potens...

Jag tyckte först att det var kul att någon skrev en låt om att det var grymt och sexigt att vara en kvinna som "klarar sig själv". Men när hon avslutar videon med att be om ursäkt för om hon varit otrevligt mot honom och insinuerar att hon vill gottgöra honom på sitt kontor....då vill jag kräkas. Jag ser inte mig själv som någon ultrafeminist men hallå...ja, du är så åtråvärd när du kan klara dig själv och vara chef, så länge du är så pass kvinnlig att du kan suga av mig när du varit elak.

Nä, jag skulle nog inte klarat mig så bra på dejtingscenen i Amerikat men skit i det - jag får ju bo här istället och såga deras syn på saker. Och eftersom jag inte är helt svart/vit i mina åsikter så kan jag i hemlighet skaka rumpan på mitt vardagsrumsgolv...

Å gubbar också...

Jag har ju tidigare sågat alla kärringar på den här bloggen - med all rätt. Idag känner jag mig nödgad att även snöra en fot mot skrevet på alla gamla elaka gubbar som finns.
Jag brukar se mig själv som en rätt stor humanist, brukar försöka tänka att "den här människan har nog en dålig dag eller kanske dålig mage". Men ibland går det bara inte.
Idag när jag var på ett av stans caféer med några vänner så sprang en gubbe nästan över min kompis med barnvagn. Mycket irriterad över att hon stod där och tog plats. Det fanns för övrigt hur mycket plats som helst för honom att gå runt. Lite irritation.
När vi senare går mot vårt bord passerar vi två gubbar i full fart att högt och ljudligt diskutera vad man ska göra med "negerdjävlarna" - som kommer direkt från den mörkaste djungeln. Det är sant, dom sa så. Jag orkade inte höra vad de sa mer men jag hann se deras självgoda leenden. Mer irritation.
Efter ett kort och ganska slött arbetspass skulle jag plocka upp lite mjölk och kanel på ica. Då kom en gubbe och ställde sig bakom mig och tryckte sin korg i min rygg. Han hade tydligen bråttom nå djäääävulskt. Det hjälpte inte att jag försökte smyga framåt till jag nästan luktade på den framför mig eller att jag vände mig om och glodde på honom. Han låtsades bara som om jag inte fanns. Maximal irritation.
När jag trots allt får lägga upp mina varor på bandet så tänker jag att jag ska vara tillmötesgående (god uppfostran?) och lägga dit en pinne, så gubbjäveln slipper. Då väntar han ändå med att lägga upp sina varor till jag har betalt för mina...

Allvarligt. Det borde få vara ute mellan 8 på förmiddagen och kanske fram till lunch. Sen kan de gå hem och sura och vara ignoranta bäst de vill. De tänker nog sällan på att de är de unga mammorna, negerdjävlarna och sånna som jag som ska byta blöjor, mata och betala skatt åt dem sen när de inte orkar vara bland folk och sura längre. Helvete.