Överdrivet festande, tatueringar, partnerbyte, motorcykelköp, klädstilsbyte, besatthet av yngre förmågor. Många är de företeelser som ska räknas som eller skylls på som ett tecken för att man har levt ett visst antal år. En del av överstående har jag gjort lite sporadiskt över de senaste tio åren. Vissa saker oftare än andra...
Dessa saker tror jag dock knappast har att göra med att jag snart ska byta den första siffran i mitt ålderstecken. Jag trivs bättre i mig själv nu än för tio år sen. Så tycker jag att jag har blivit så himla klok också de senaste åren...haha. Var ska det sluta?
Skämt å sido, oroa dig inte - jag är inte en enda stor mysmogen kvinnokvinna, nej jag har en kris. Om än en ganska obetydlig och töntig kris men dock. Den ger mig ångest, så då borde det väl räknas?
Det handlar om en fest. Om en födelsedagsfest vara eller icke vara. Va? tänker du. Vad är problemet? Problemet är att jag aldrig kan gör nåt "litegrann". Om jag ska ha en fest så sitter jag och knypplar placeringkort och syr sittdynor till sena timmen - i veckor. Ska jag bjuda på mat? Vilken mat? Är någon allergisk? Vilken lokal? Vilken tid? Vilken musik? Och allt, då menar jag ALLT ska anpassas till vad jag tror att alla andra vill ha eller inte klarar sig utan. När dagen eller kvällen kommer så är jag utarbetad så mitt hår luktar bränt.
Om du som läser inte känner mig väl så tänker du nog...va fan, släng iväg några sms, bjud på gurkstavar och chips så blir väl folk nöjda. Mmm...fast jag fyller år på nyårsdan. Jag är först, å nä - inte först av alla i kommunen, morsan skulle se nyårskonserten från Wien först. SÅ att ha en fest på rätta dan känns ju inte troligt men kanske dan före.
Å då kommer alla tankarna på en och samma gång. Förrutom det jag nämde tidigare med förväntningarna på den "perfekta festen" från min egen sida så kommer också förväntningarna från alla andra också den dan. Det är iallafall det jag inbillar mig. Ingen vill trängas i min trea och äta gurkstavar och chips på Nyårs. Nej, man vill ha fina middan och fina kläderna och fina lokalen och fina vännerna runt sig. Så kommer ju det lilla dilemmat att många av mina vänner har barn, å vill eller kan inte ha barnvakt den kvällen. Bjuder jag in till trettioårsfest den kvällen kommer alltså många av mina vänner att utebli. Bli besvikna. Det är iallafall vad jag tror.
Summan av kardemumman - jag tror jag skiter i det...eller?
Men å andra sidan fyller man bara tretti en gång.
Men de är ju bara en siffra.
Vem bryr sig om min fest ändå?
Fast jag vet många som ville att jag skulle fixa en....
Åååå, jag blir så trött. Du kanske fattar nu.
Man skulle ju kunna tro att dessa trettio år skulle ha gett mig nog med självinsikt och kontroll för att inte stressa upp mig över ett sånt här löjligt I-lands problem. Men tydligen inte, min akilleshäl - festfixande. Vem hade kunnat tro det efter trettio års kris - som man lyckats lösa på ett eller annat sätt. Sätter härmed upp ett mål att inte ha ångest över festen när jag fyller 40.
Börjar planera nu ;P
Så om du vill ge mig en tidig födelsedagspresent, ge mig en åsikt om den här festens vara eller icke vara. Skriv den här eller låt mig veta snart. Innan mitt huvud sprängs.
Ja, jag vet.. Å föresten - glöm inte att dansa.
2 kommentarer:
Ååå, fina du - min coola klippa - inte ska du ha ångest! Du vet ju att andra inte bryr sig (det är ju vad du brukar intala mig) och när du än väljer att ha en fest så kommer folk att tycka att den är bra!!
Fast det där med nyårs är knepigt tycker jag. Barnvakterna står ju lixom inte på kö :( Kanske bättre en annan dag? Vill folk inte festa kring trettondan?
Som sagt, när du än har en fest kommer folk att vilja fira värlldens bästa Jenny och alla kommer att tycka att du har planerat den perfekt!
Nu är de min tur att gråta...buhää...tack BM. Du är ingen dålig klippa du heller. Kram
Skicka en kommentar