För ett tag sen deltog jag i ett litet samkväm hemma hos en av mina vänninor (här tvistade jag länge med mig själv om jag skulle skriva tjejkompisar istället men det kändes seriösare så här och de här är en jävla seriös blogg) Det var en trevlig grej där fyra av mina absolut närmaste satt runt ett köksbord och hinkade kaffe,te,kaffe,te. Hembakt fanns där också. Vi pratade om det ena och det andra, uppdaterade våra liv med jobb och annat. Ja, vi skvallrade lite också. Men framför allt; vi pratade om livet. Inte bara så där i allmäna ordalag utan om hur vi skulle vilja att världen såg ut, om vad vi är rädda för och hur vi skulle vilja ha det om vi dog!
Mitt allt detta pratande så tittade jag mig omkring och kände hur himla stolt jag var över mina vänninor. Här sitter tre vackra kvinnor, ja de ser oförskämt bra ut alla tre för att ha passerat...23. Alla har arbeten som de kan vara stolta över, härliga barn som de tar jättebra hand om och har energi över till att fundera och agera i världen. Det är så befriande att vi kunde sitta där som mammor, sambos, arbetare och ändå prata som folk. Missförstå mig inte, visst kan vi snacka skit om folk, skvallra och älta uppfostransproblem men ändå...inte hela tiden.
Någon sa en gång till mig för länge sen, utan mina kompisar - skulle jag dö.
Jag vill inte vara så dramatisk men jag vill säga att jag skulle definitivt vara en fattigare och ensammare människa. Tack för att ni finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar