Idag testade jag mitt nya jobb. Det innebär i korthet att jag är placerad i en tvåa under tjugofem timmar i sträck tillsammans med en svårt sjuk människa. Fruktansvärt, tänker du. Inte så farligt, tänker jag. Jag förundras över min egen förmåga att trivas under så egendomliga förhållanden. Jag tycker att det ska bli spännande att se hur jag ska fördriva tiden. Kommer jag att lösa livets gåtor? Kommer jag att bli väldigt beläst? Kommer jag kanske bli sjukt vältränad då jag på äkta fängelsevis börjar göra sittupps och pullupps i tid och otid? Eventuellt skriver jag en bästsäljande kiosknovell och tjänar storkovan. Vem vet, kanske blir jag galen eller så blir jag så avstressad att magkatarren äntligen ger sig.
Ska du inte jobba? tänker du. Jo, jag sköter mitt jobb till punkt och pricka, jag sköter det så bra att långa stunder ska jag bara finnas - ifall att.
Det slår mig att jag nog skulle klara mig ganska bra i fängelse, jag är bara bitvis social. Inbillar mig att jag skulle gilla rutinerna och att jag nog skulle få tiden att gå. Fast å andra sidan har jag ju aldrig varit särskilt bra på att slåss....
...så jag tror jag skiter i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar