Mina tjugo i rampljuset

Ok...jag ska göra ett försök. Jag ska trotsa jante och jag ska försöka göra ett positivt inlägg på den här bloggen.
Jag har vunnit ett stipendium, bästa exjobb på lärarutbildningen. Jag och min ärade skrivarkompis fick ta emot 2,5 lakan, blombukett och ett diplom var, framför en jobbigt stor skara rektorer på någon typ av "kick-off" i stadshuset. Vad är grejen med att använda ordet "kick-off" egentligen? Visst låter det fräschare och modernare än terminsstartsmöte men ändå...jag vet inte. Ska man inte bli bjuden på sprit på en "sparka iväg"? Rektorerna fick en macka och kaffe vet jag, så fick de ju förstås äran att se oss ta emot priset. Helt sjuk känsla att stå och hålla i en 55x30 cm:ers check med mitt namn på, det är ju bara på tv folk får sånt!

Mina 20 minuter av kändisskap är alltså över, för media var också där. Pinsamt. Visst var det ju förstås en bedrift och nog är jag stolt över det vi skrev men att bli intervjuad av gråa, femtiplussare som egentligen inte vill vara där eller ger ett skit i vad vi gjort. Oj, nu blev jag neg igen. Fast jag blev iallafall inte felciterad - det ska dom ha cred för.

Okej, jag måste ändå avsluta med en liten känga till fotograferna på de två lokala tidningarna. Mest för att det är kul. (Det är inte för att jag såg ut som ett monster på bilderna.)
Varför hastar de omkring och ser ut som om de bevakar läget i en krigshärd när de befinner sig i en mellanstor stad i norra sverige som inte har sett krig på hundratals år? Och vad är grejen med attityden? "Jag har världens viktigaste yrke" - den första gubben prestenterade sig genom att trycka sitt ansikte så tätt och snabbt mot mitt att jag ryggade tillbaka. Han insisterade sedan på att vi skulle skynda oss ut och ta kort utanför stadshuset när det bara var fem minuter innan ceremonin skulle börja...vi lyckades inte direkt klämma fram några avslappnade leenden där och sedan fick vi med andan i halsen springa tillbaka in i salen. Respekt.
Nästa kille såg ut som om han hade sålt smöret och var jävligt arg för det. Efter vi tagit emot grejerna så var tanken att vi skulle skynda oss ut så att "kickoffen" skulle få fortasätta. Men han skulle absolut ta kort på oss inne i salen med ryggen mot rektorerna. Både vi och en av de ansvariga försökte säga att vi skulle ut, men icket. Den överviktige grådaskige fotografmannen ställde sig i vägen och viftade med handen; "sätt er där nu" liksom irriterat.
Man vill ju inte slåss men han hade fan behövt sig en hurvel, vad tror dom? Bara för att de har en kamera i handen är det ju inte som ett vapen som de kan hota folk med. Nä, charmkurs eller kanske ett nytt jobb till de där grabbarna!

Så där, det där med positivt inlägg gick väl så där. Men ja, försöka duger. Jag är iallafall några tusen rikare, lite stoltare och allmänt upplivad över mina tjugo minuter.