Läs Mina Läppar

Icke de...men ändå en massa.

2010-08-11T12:19:00.002+02:00

Jag har inte klarat av att hålla mitt nyårslöfte. Ingen chockad.
När sommaren kommer har jag lite inspiration att sitta framför datorn och formulera meningar. Men vips så var nästan hösten här och jag inser att det är precis vad jag kommer att göra...hela hösten. Det är lixom vad jag har valt att arbeta med.

Sommaren har förresten varit fantastisk och oväntat kort. Först var det ett hus som skulle målas, sen var det ett bröllop och till sist en riktigt stor fest. Samtliga projekt har genomförts och blivit mycket lyckade - undertecknad är mycket stolt och lycklig.

Precis i denna stund sitter jag med en osorterad och olyckligt stor hög med papper från mitt senaste lärarjobb. Ironiskt nog så är det precis till samma brottsplats jag ska tillbaka och det känns grrrymt bra. Inte nog med att jag får plåga och inspirera nästan exakt samma elever, jag får även stöta skallen med samma kollegor - nästan.
Efter ett halvår på "fel ställe" av "fel anledning" känns hösten bara härlig.

Jag hoppas på en lång och varm en.

Ung och tråkig

2010-03-22T20:54:00.003+01:00

Ett utlovat inlägg i mars.

Man får passa sig, kommentaren ovan avslöjar att även ett frivilligt bloggeri kan bli en plikt. Var kommer denna förmåga att strukturera upp saker ifrån och varför blir den mer och mer påtaglig med åren? Klart att man blir tråkig om man ska planera allt hela tiden.
Men hur ska man annars hinna allt? ( läs- familj, jobb, plugg och spontanitet - i den ordningen)

Hur som haver så har skiljsmässomamman ett intressant fenomen att förmedla. Jag är bara strukturerad på halvtid. Ja, du läste rätt. Veckan när barnen är här är jag ett under av effektivitet och ordning. Det är helt sjukt vad man kan hinna med, både när det gäller hushåll och lek.
Men veckan - eller snarare de fem dagar vi är utan barn faller allt pladask. Kvällen innan barnen ska komma brukar vi titta på varann med panik i blick och inse att här har inte en tallrik diskats eller en damsugare startats på många många dygn. Vi har lekt tonåringar några dagar.

Slutsats; jag äger utan tvekan förmågan att vara ostrukturerad och slö. Ja, kanske till och med lite spontan ibland. Men för det allra mesta så är jag inrutad, planerad, diciplinerad och förmodligen ganska tråkig.

Men hur ska man annars hinna allt?

Fru Februari

2010-02-10T12:02:00.003+01:00

Ett nyårslöfte var det...hade en jättebra idé här om dagen, om vad jag skulle skriva här. Var ganska säker på att det var något samhällskritiskt, analytiskt och faktiskt ganska smart. Konstigt nog var det helt bortblåst idag. Eller inte så konstigt. Sur.

Jag har bytt arbetsplats - igen. Även om det är gammalt och vant arbete så är det ändå så himla deppigt. Jag har ju gått skola i hundra år för att inte hamna där igen.

Positivt tänkande; Fast schema, möjlighet att planera sin fritid, nästan ingen dagistid för barnen, möjlighet att följa fina kompisar på edda mitt i veckan.

Men va faaan, det är sjukdom, slit och nästan omöjligt att inte tänka på snus. Jag saknar arbetskamraterna, utmaningarna och att se människor utvecklas...inte tvärtom.

Skitlänge sen

2010-01-01T11:55:00.003+01:00

Hela halva året har gått sedan jag skrev här sist. Kan ha många förklaringar; en kan heta arbete, en kan heta fritid och en kan heta nytt hus. Ingen av dem utesluter egentligen att jag kunnat skriva här, men jag har helt enkellt inte haft suget.

Som vanligt framkallar fördelsedagen ett visst mått av ångest, inte för att den på något sätt är dålig eller att tanten är rädd att bli äldre. Nä, dagen efter nyårs är helt enkelt ingen superbra dag att fylla år på. Det är hela årets ultimata bakisdag, alla åldrar suckar och surar, inga muffins i världen kan få dem att vända mungiporna uppåt.
Då hade det varit lättare att bara strunta i det.
Förra året då jag blev stora trea-nollan så var det enda jag önskade av mina föräldrar ett kalas. Bara jag slapp fixa skiten! Min mor drog efter andan i fasa över mitt oengagemang, hur kan man inte vilja fylla år?
Min kontring - hur kan man vilja?

Nåja, i år sitter jag i ett snö-kaos i världens finaste hus med världens finaste familj och jag klagar inte. Jag har fått spa-grejer av mannen och en finfin teckning, misstänker att jag kommer att få fler under dan.

Mitt nyårslöfte blir att försöka skriva här en gång i månaden. Det blir svettigt men även en gammal hjärna kan behöva träna....

Kram på er

Sommarsnuva

2009-06-04T16:16:00.002+02:00

Vet inte om det är någon som överhuvudtaget läser mina läppar längre. Men det är väl nåt man får ta när man håller käft för länge. Men jag försöker mig på en liten lägesrapport, i det fall någon skulle råka bläddra förbi.

Har just börjat tillfriskna efter en riktigt elak förkylning - och nej, den kom inte i samband med de tokvarma dagarna förra helgen. Den var redan på plats innan. Det har varit en seg sak som gjort att jag varit hemma från jobbet tre dar nu. Trist.
Samtidigt ingen panik då någon smarting som bestämmer har klubbat att alla betyg skulle vara inne sista maj. Detta är ingen hemlighet och eleverna är helt på det klara med att den här veckan är till för att lekas, skolkas eller bråkas bort.

Så har man ju annars råkat gå och köpa drömkåken som man får nycklarna till 1 juli. Det betyder - du gissade rätt, vi ska flytta igen! Ännu en lägenhet såld, ännu banankartonger som ska fyllas och staplas och framför allt en rastlös längtan till tvåplan-västerbottens-fotbollsplansgräs-himmelrike. Frihet att säga till rastlösa barn; gå ut! Andas, spring, lek och skrik av er ute. Det planerar för övrigt även de vuxna att göra.

Så nästa fredag stänger skolan för ett tag. Vårdjobbet nalkas med sin gamla invanda lukt och ångest. Men det är säker lön och invanda uppgifter. En sak är säker, det blir en dramatisk kontrast mot lektioner med 30 stycken 14-åringar.

Men med andra och korta ord; jag har det skitfint! Hoppas det gäller er med!

Mitt i flytten

2009-03-16T15:10:00.002+01:00

Eftersom min blogg är så dåligt underhållen och eftersom jag liksom råkat sälja min lägenhet och liksom inte har tid att blogga utan bara att läsa andras SÅ kopierar jag en annan bloggares ide'.
Den allvetande google har idag berättat följande;

Jag är:
1. enda lanande tjejen
2. simsveriges framtid
3. på jakt efter gamla rosor
4. bäst i världen
5. syster till Fred som har en funktionsnedsättning

Det ni!

Förrutom det är jag avsevärt mycke rikare än någonsin och ser fram emot att bli Ssssambo.

Simma lugnt!

Fina främmande framtid

2009-01-26T23:00:00.002+01:00

Nu får ödet bestämma.

Jag har hoppat, jag har bett om tjänstledigt från trygga månadslönen. Jag har sökt ett jobb som jag väntar på svar från, om det inte blir aktuellt ska jag frilansa. Ja, eller jag ska jobba under ovissa former som timvikarie inom det jag är utbildad till. Alltså, det jag är menad att göra.

För när jag säger det så vet jag också att det är sant. Jag ÄR menad till det här yrket. CentralaStudiestödsnämnden ska ha tack, om än det är surt att få post från dem nu och i all framtid. Men det har alltså ändå varit värt det, jag känner det så fort jag får chansen att vara i verksamheten.

Känner mig oväntat glad över mitt beslut, fast det är lite spännande måste jag säga. Ovissheten ger ju en viss krydda men den ger också oväntade biverkningar. Hela jag är lixom lite oberäknelig. Alldeles nyss öppnade jag och okynnes-åt en hel del choklad ur en ask jag fick i julklapp. Den hade jag på vanligt och snålt manér tänkt "spara till ett tillfälle". När jag får chansen sover jag ofantligt länge på morgonen, ja, jag okynnes-sover också. Jag som brukar plandera vare ledig minut för att "inte behöva stressa sen". Vid oväntade tillfällen känner jag mig alldeles sjukt stark och pigg för att sedan bli lite sugen på att bilda en hög på hallgolvet.

Kanske är det så att jag har börjat leva lite mer i nuet. När man inte har en aning om vad morgondagen för med sig så måste man väl kanske det. Eller är det åldern... ;P
Jag kan iallafall skriva under på en ny dödssynd (det du BM) lättja.

Jag känner att framtiden är snart, våren kommer i år också och jag är så bra att jag får jobba. Var spelar mindre roll. Det som är viktigt är att jag har öppnat mig för tillfällena nu. Ja, det kan bli en fantastisk främmande framtid och hur som hellst så löser det sig.

Skickar glädje och sporadisk energi till den som behöver

Minnesord

2009-01-20T15:37:00.002+01:00

Tittade igenom lite gamla dikter som jag skrev för snart två år sen. Bjuder på ett smakprov.

En vanesak

Genom att söka sig till någon som ville henne väl
hade hon samtidigt gett upp all rätt att vara olycklig.
Det var en ny känsla för henne.

Genom att motta en enormt stor portion kärlek hade
hennes självkänsla tvingats att stiga.
Det kändes konstigt.

Förutom att tron på hennes eget jag hade ökats markant
så var även hennes stormande sociala kompetens uppskattad.
Det var nytt.

Med tanke på hur överväldigande lycklig hon numera var
så hade hon svårt att känna sig riktigt förbannad.
Det var...ovant.

Halv mamma

2009-01-19T18:27:00.003+01:00

När man en gång har skaffat barn är man förevigt länkad till ett annat liv och därmed framtiden. Att bli förälder är ett åtagande som många av oss tar allt för lätt på. Ofta skapas nya liv av ren och skär egoism. Det är i sig en paradox när själva föräldraskapet i sig, enligt mig, är oförenligt med egoism. DU kan inte längre komma först i ditt liv. Det är det nya livet som har veto på din tid och kärlek.

Allt ställs på ända när du som vuxen ändå sätter dig själv först och väljer att gå skilda vägar från den partner som du skapat barnet med. Misstolka mig inte, jag tror inte på att "hålla ut till de är vuxna". Jag har pratat med numera vuxna skiljsmässobarn som inte hade velat se föräldrarna tillsammans "för deras skull". Jag har även fått veta hur det känns för dem som levt med föräldrar som så uppenbart har stannat, väntat och längtat till "barnen är vuxna". Sånt märker barn och mår inte bra av det heller. Så kort sagt, bättre en bra separation än ett dåligt liv.

Man står inför det faktum att man inte längre har rätt till all tid med det liv man skapat. I och med att jag satt mig själv först så har jag också avsagt mig rätten till halva mitt barns uppväxt. Det gör satans ont.
Ordet saknad får en helt ny innebörd. Det tar lång tid innan man trots allt lär sig leva med det. Det är lustigt hur människan fungerar när det gäller att ignorera smärta. Det är snart två år sedan jag började ha min dotter på halvtid. Nu vet jag hur jag ska lägga upp mitt liv för att inte längta, gråta och vara fylld av ångest varannan vecka. Det handlar om att fokusera på jobb och vänner så mycket som möjligt. Men det har tagit tid och det gör ont, alltid.

Det som snurrar till det är att nu kan DU komma först igen, varannan vecka. Hur gör man? Ska man njuta? Kan man det? Det ständiga dåliga samvetet som följer med föräldraskapet blir på sätt och vis satt på paus, men å andra sidan har man det ännu starkare ändå för att man har berövat dem kärnfamiljen.

Det är en konst att vara förälder på halvtid och inget lyxliv som vissa verkar få för sig. Att lära sig att vara egoist är inget som kommer naturligt för mig. Känslan av att vara en halv människa återkommer ständigt och när jag funderar över hur mitt barn har det så fryser mitt hjärta. Hur det här kommer att ha påverkat henne som människa kommer jag nog inte att få veta förrän hon är vuxen.
Det som håller mig uppe är att jag vet att jag har gjort rätt. Trots alla negativa sidor kommer jag att kunna se henne i ögonen och säga; Vi gjorde rätt.

Puss på er

Glad och tacksam

2009-01-13T21:18:00.004+01:00

Blev lite överraskande uppväckt ur min bloggsömn av en kommentar jag fick för någa dagar sedan. Innebörden av kommentaren var av naturen; du som har så mycke att vara glad över - varför är du så jävla negativ i din blogg. Fick jag nåt att tänka på.

Min första spontana respons är; för att det är så himla tråkigt att skriva, läsa och älta en massa lyckligheter. För liten igenkänningsfaktor...tänker jag mig.
Jag fortsätter mitt mantra, jag-hade-inte-tänkt-att-bloggen-skulle-bli-såååå-privat-de-som-vill-veta-detaljer-har-mitt-nummer.

Men sen måste jag förstås tänka lite längre, kommentaren kom nog till mig av en anledning. Kanske en högst privat av kommentarläggaren men ändå. Den är värd att ta i beaktning. Så jag funderar ett varv till. I några dar. Inte för att följande är svårt att skriva utan snarare att det är viktigt.

För jag har så in i helvete mycket att vara glad och tacksam för, faktiskt! Tänkte nämna några saker. Förutom det man tar för givet; jag råkade bli född i en del av världen som inte gör annat än curlar för att vi ska ha det så bra som möjligt. Inget krig i de här området på över hundra år. Rent vatten i kranen. Mat som jag har råd med och som inte tar slut på hyllorna. Sjukvård, barn- och älderomsorg. Ingen smog. Demokratiska val.

Jag är glad att jag är född till kvinna. Jag trivs med det, jag är glad att jag har fått bära och föda ett barn. Jag är tacksam att min dotter är frisk.

Jag är glad att mina föräldrar lever och fortfarande är ett av mina största stöd i livet. Jag är tacksam för att de och mina bröder har det bra.

Jag är glad för goda vänner som är viktiga för mig. Jag är tacksam för att de lyssnar när jag behöver prata och att de vill berätta saker för mig.

Jag är glad över att jag funnit lycka i kärleken. Jag är tacksam för att jag träffat en man som ser och hör mig, som behandlar mig finare än jag vågat hoppas på i livet.

Jag är också glad över att jag får arbeta, så att jag kan leva ett självständigt liv. Jag är en stolt rackade som inte vill ligga någon till last.

Jag är glad att jag är frisk och ganska stark. Jag är tacksam att jag får leva ett fritt liv utan kontroll från stat, religion, könsförtryckare eller släktråd.

Och slutligen är jag glad att jag själv måste ta ansvar för vad jag skriver, säger och gör. Jag är tacksam att jag kan titta mig själv i ögonen.

Kram till den som behöver

"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap." /okänd

GammSkam

2009-01-09T11:00:00.003+01:00

Jag ser till min stora skam att det är fyra veckor(!) sedan jag skrev sist. DÅ kan man ju fundera så här...har jag inte tänkt på en hel månad? Ibland tror jag att det kan vara så. Det har ju varit två mindre händelser i mitt liv den senaste tiden. Det har varit den välsignade och avslappnade högtiden, julen. Så har jag modigt gått i täten för alla mina årskamrater och lämnat de vackra 20-åren.

För det första, julen. Jag ska inte klaga, jag lyckades gå igenom den utan några större skador alls. Förflyttning av barn, möten med diverse släkt samt arbete har flutit på som aldrig förr. Men jag blir ändå trött, trött av ledighet och förstås brist på sol. Kroppen går in i en sorts mysmood som gör att mat och vila är det enda som räknas. Det har dock visat sig runt mittendelen av min kropp och i min ovanligt slöa skalle. Jag skyller alltså min blogg-frånvaro på julkoma. Fegt, jag vet.

Så med min lite mysigare mittendel och ovanligt slöa skalle skulle då det nya året firas och strax efter det även mitt inträde i vuxenvärlden( ;P) Även det har flutit på, släkten fick gratta när de ville och lite senare fick jag en kväll på dansgolv med tjejerna. Smidigt, skönt och lugnt.

Har jag funnit mig själv? Är jag så allt igenom mysig och slö som jag känner mig nu? Hör det till åldern? (haha) Jag tvivlar. Jag tror att så fort ljuset hittar tillbaka och när man kan börja vara ute mer än en halvtimme utan näs-frys, då jälar. Då kommer den nya uppgraderade utgåvan att lanseras. Myset runt magen och luddet i huvet kommer att vara ett minne blott! Jobb kommer att erbjudas och spännande fritidshändelser kommer att kanta min väg. Livet börjar vid tretti!

Så - nu har jag lagt upp för en hel serie bloggar om min kamp till motivation... :)

Hade en liten tripp ner för minneslunden igår, bjuder på lite Cranberries.
Kram på er

Taget

2008-12-09T20:32:00.005+01:00

Jag har sällan eller aldrig bangat en utmaning. SÅ jag tar den, här behöver man ju inte dricka utan vara ärlig - nykter. Testa själv, det är inte helt enkelt.

Jag har alltid:
1. trott att jag är mist lika bra som killarna (blåmärken i fotboll - annars lugnt :P)
2. varit envis
3. glömt namn på filmer och skådespelare innan filmen ens är slut
4. ogillat råttdjur
5. velat kunna sjunga som en gudinna
6. skrivit komma-ihåg-listor
7. varit stolt
8. trott att jag skulle klara mig om det blev krig (hoppas vi aldrig får veta)
9. gillat att dansa (hellre än bra)
10. förväntat mig att bli behandlad med respekt

Jag har aldrig:
1. kommit i tid
2. dansat till LasseStefans
3. köpt en dyr hudkräm
4. sålt stöldgods
5. sjungit som en gudinna
6. varit rädd att bli arbetslös
7. velat stiga upp på morgonen
8. förväntat mig en gentleman
9. slagit mina bröder
10. gillat potatisburgare

Puh..de var hårt. Kram till dig som läser - glöm inte att andas!

Tretti års kris

2008-11-28T20:54:00.006+01:00

Överdrivet festande, tatueringar, partnerbyte, motorcykelköp, klädstilsbyte, besatthet av yngre förmågor. Många är de företeelser som ska räknas som eller skylls på som ett tecken för att man har levt ett visst antal år. En del av överstående har jag gjort lite sporadiskt över de senaste tio åren. Vissa saker oftare än andra...
Dessa saker tror jag dock knappast har att göra med att jag snart ska byta den första siffran i mitt ålderstecken. Jag trivs bättre i mig själv nu än för tio år sen. Så tycker jag att jag har blivit så himla klok också de senaste åren...haha. Var ska det sluta?

Skämt å sido, oroa dig inte - jag är inte en enda stor mysmogen kvinnokvinna, nej jag har en kris. Om än en ganska obetydlig och töntig kris men dock. Den ger mig ångest, så då borde det väl räknas?

Det handlar om en fest. Om en födelsedagsfest vara eller icke vara. Va? tänker du. Vad är problemet? Problemet är att jag aldrig kan gör nåt "litegrann". Om jag ska ha en fest så sitter jag och knypplar placeringkort och syr sittdynor till sena timmen - i veckor. Ska jag bjuda på mat? Vilken mat? Är någon allergisk? Vilken lokal? Vilken tid? Vilken musik? Och allt, då menar jag ALLT ska anpassas till vad jag tror att alla andra vill ha eller inte klarar sig utan. När dagen eller kvällen kommer så är jag utarbetad så mitt hår luktar bränt.
Om du som läser inte känner mig väl så tänker du nog...va fan, släng iväg några sms, bjud på gurkstavar och chips så blir väl folk nöjda. Mmm...fast jag fyller år på nyårsdan. Jag är först, å nä - inte först av alla i kommunen, morsan skulle se nyårskonserten från Wien först. SÅ att ha en fest på rätta dan känns ju inte troligt men kanske dan före.
Å då kommer alla tankarna på en och samma gång. Förrutom det jag nämde tidigare med förväntningarna på den "perfekta festen" från min egen sida så kommer också förväntningarna från alla andra också den dan. Det är iallafall det jag inbillar mig. Ingen vill trängas i min trea och äta gurkstavar och chips på Nyårs. Nej, man vill ha fina middan och fina kläderna och fina lokalen och fina vännerna runt sig. Så kommer ju det lilla dilemmat att många av mina vänner har barn, å vill eller kan inte ha barnvakt den kvällen. Bjuder jag in till trettioårsfest den kvällen kommer alltså många av mina vänner att utebli. Bli besvikna. Det är iallafall vad jag tror.
Summan av kardemumman - jag tror jag skiter i det...eller?
Men å andra sidan fyller man bara tretti en gång.
Men de är ju bara en siffra.
Vem bryr sig om min fest ändå?
Fast jag vet många som ville att jag skulle fixa en....
Åååå, jag blir så trött. Du kanske fattar nu.

Man skulle ju kunna tro att dessa trettio år skulle ha gett mig nog med självinsikt och kontroll för att inte stressa upp mig över ett sånt här löjligt I-lands problem. Men tydligen inte, min akilleshäl - festfixande. Vem hade kunnat tro det efter trettio års kris - som man lyckats lösa på ett eller annat sätt. Sätter härmed upp ett mål att inte ha ångest över festen när jag fyller 40.
Börjar planera nu ;P

Så om du vill ge mig en tidig födelsedagspresent, ge mig en åsikt om den här festens vara eller icke vara. Skriv den här eller låt mig veta snart. Innan mitt huvud sprängs.

Ja, jag vet.. Å föresten - glöm inte att dansa.

Ett recept

2008-11-18T20:34:00.005+01:00

Ingredienserna kan inte hittas i din dagligvaruhandel, de kan inte köpas för pengar utan kan endast kvitteras mot tid och vilja.

Romantik
Energi
Skratt
Passion
Empati
Kärlek
Trohet

Blanda i lika delar eller efter eget huvud. Fördelen med det här receptet är att rätt blandat - så behöver du kanske aldrig baka igen. Förväxla dock inte detta med att "äta kakan och ha den kvar" - det är ett helt annat recept. :P

Glöm inte att värma ugnen innan du bakar - utan hetta ingen god kaka. ;)
Börja med en dans!

Ljudfil till mitt liv

2008-11-15T20:49:00.002+01:00

Jag har en tendens att snöa in mig helt på låtar. Av olika anledningar så har jag helt klart bakgrundsmusik till mitt liv. Till och med den här bloggens tillkomst är ju ett reslutat av min tillfälliga besatthet av en låt. Jag kan höra den hur många gånger som hellst, sjunger förstås med så högt jag vågar för grannarna och i bästa fall - dansar. Det kan vara olika om texten är något att ha eller om det bara är melodin som jag fastnat för. Veckans låt har lite av båda måste jag säga men videon är vidrig. Därför skickar jag med en länk där bara musiken finns på jutub. Detta gör jag för att man kan ge låten en chans innan man ser videon.

Du trodde nästan att jag skulle kunna skriva ett inlägg utan att vara förbannad. Men när jag ser videon med Ne-Yo (vilket namn förresten :P) då han spatserar in i sin troligtvis dyra kostym och hatten käckt på svaj och hälsar på alla kontorskvinnor i tighta outfits, äcklas jag en smula. För han är inte intresserad av dom inte, nej han vill ha bossen. Den enda kvinna som inte faller för han otvetydiga elegans och potens...

Jag tyckte först att det var kul att någon skrev en låt om att det var grymt och sexigt att vara en kvinna som "klarar sig själv". Men när hon avslutar videon med att be om ursäkt för om hon varit otrevligt mot honom och insinuerar att hon vill gottgöra honom på sitt kontor....då vill jag kräkas. Jag ser inte mig själv som någon ultrafeminist men hallå...ja, du är så åtråvärd när du kan klara dig själv och vara chef, så länge du är så pass kvinnlig att du kan suga av mig när du varit elak.

Nä, jag skulle nog inte klarat mig så bra på dejtingscenen i Amerikat men skit i det - jag får ju bo här istället och såga deras syn på saker. Och eftersom jag inte är helt svart/vit i mina åsikter så kan jag i hemlighet skaka rumpan på mitt vardagsrumsgolv...

Å gubbar också...

2008-11-12T20:55:00.003+01:00

Jag har ju tidigare sågat alla kärringar på den här bloggen - med all rätt. Idag känner jag mig nödgad att även snöra en fot mot skrevet på alla gamla elaka gubbar som finns.
Jag brukar se mig själv som en rätt stor humanist, brukar försöka tänka att "den här människan har nog en dålig dag eller kanske dålig mage". Men ibland går det bara inte.
Idag när jag var på ett av stans caféer med några vänner så sprang en gubbe nästan över min kompis med barnvagn. Mycket irriterad över att hon stod där och tog plats. Det fanns för övrigt hur mycket plats som helst för honom att gå runt. Lite irritation.
När vi senare går mot vårt bord passerar vi två gubbar i full fart att högt och ljudligt diskutera vad man ska göra med "negerdjävlarna" - som kommer direkt från den mörkaste djungeln. Det är sant, dom sa så. Jag orkade inte höra vad de sa mer men jag hann se deras självgoda leenden. Mer irritation.
Efter ett kort och ganska slött arbetspass skulle jag plocka upp lite mjölk och kanel på ica. Då kom en gubbe och ställde sig bakom mig och tryckte sin korg i min rygg. Han hade tydligen bråttom nå djäääävulskt. Det hjälpte inte att jag försökte smyga framåt till jag nästan luktade på den framför mig eller att jag vände mig om och glodde på honom. Han låtsades bara som om jag inte fanns. Maximal irritation.
När jag trots allt får lägga upp mina varor på bandet så tänker jag att jag ska vara tillmötesgående (god uppfostran?) och lägga dit en pinne, så gubbjäveln slipper. Då väntar han ändå med att lägga upp sina varor till jag har betalt för mina...

Allvarligt. Det borde få vara ute mellan 8 på förmiddagen och kanske fram till lunch. Sen kan de gå hem och sura och vara ignoranta bäst de vill. De tänker nog sällan på att de är de unga mammorna, negerdjävlarna och sånna som jag som ska byta blöjor, mata och betala skatt åt dem sen när de inte orkar vara bland folk och sura längre. Helvete.

Spara eller slösa - är vi generösa?

2008-10-30T17:38:00.004+01:00

Appropå den ekonomiska krisen - synd för dom som hade pengar.

Nä men allvarligt, vad är det för idioter som sitter vid spakarna? Jag har aldrig påstått att jag kan ett jota om de där med ekonomi. Siffror råkar vara det tråkigaste jag vet. Jag lämnar alltså med varm hand över räknandet och spekulerandet till dom som råkar gilla det - och kanske kan något?
Men det är ju när det gäller mina egna pengar.

I praktiken skulle man i och för sig kunna säga att jag lägger alla mina tillgångar i händerna på dom som styr och säger sig veta. Politiker, analytiker och ekonomer - vad hände? Dessa muppar får min lön gånger fyra/fem i månaden. De är anställda för att de just ska kunna räkna och förutspå saker som kan hända i den ekonomiska världen? VAD HÄNDE?

Hur kunde världens alla högavlönade missa att det skulle bli en kris? För som jag förstår de så är det väl dom som verkar förlora mest. Jag som inte äger mer pengar än jag kan mäta i en kappekopp kommer inte att bli av med dem så mycke. Ja visst, räntor och skit men i jämförelse bara korvören.

Jag vet att det är många som kommer att förlora mycket på detta, jobb, humör och kanske hem. Så det jag undrar är - varför är vi inte mer förbannade? Är vi bara så typiskt mes-svenska att vi suckar och börjar gräva under madrassen. "Ja, den globala ekonomin kan man ju inte rå på" - nä visst, men visst fan har vi anställt folk för att hålla reda på den? Någon har inte skött sitt jobb och det är fan inte jag.

Veckan jutub: Di Leva - Vi har bara varandra

Problem med tekniken

2008-10-20T20:44:00.002+02:00

Åter igen känner jag ett visst ansvar för de miljontals människor som följer mina ord. Det verkar inte som om den fantastiska låt som jag igår gjorde reklam för, syns på min sida. Så jag ber dig nu, ge dig själv en stund av njutning idag. Gå till jutub själv och skriv in; Poison + Every rose, ta den svartvita videon. Sov gott.... :P

På återseende

2008-10-19T20:47:00.004+02:00

Kvällen kom och gick. Den som det pratats om i flera månader. Gick de bra?

Jag hade trevligt, betedde mig hyfsat och dansade till svetten lackade. Mr Dj trodde nog dock att vi gått ut 85 istället för 95 med tanke på "de nostaligiska bitarna". Vet dock att alla inte hade lika trevligt, några hade tyvärr enligt fördomarna - stannat på högstadiet. En tjej som jag känner ytligt hade knappt ens hunnnit sätta sig med sin gamla klass, så började det gamla snacket. Idioter. Sa åt henne att det förmodligen hade att göra med att de var djupt olyckliga och hade för trånga jeans.

Men jag tror på karma - när det passar mig, och jag är säker på att dom där omogna gristrynena får det dom förtjänar så småningom.
Funderar lite på det där med karma och alkohol....räknas det då? För som vi vet så sätts ju alla sociala regler och uppförandet ur spel när vi inmundigar. Men det är kanske de bakfylleångesten är till för...att sona ditt korkade beteende.

Hur som hellst var det mycket kul att se alla "gamla" ansikten och prata med egentligen alldeles för få av dem. Jag avslutar här med att rekomendera att ni lyssnar på den härliga gamla biten som jag jutubat fram. Känn den djupa texten, spana in de långa råa håret, de tajta byxorna och de alkoholiserade idolerna. Det var tider; vi var unga, bitvis okyssta och i ständigt sällskap av den olyckliga kärleken. Känns som det var igår.

En gång för länge sen - var vi lika

2008-10-17T22:02:00.004+02:00

Det har gått tio plus tre år sedan jag och mina jämnåriga tog våra första seriösa steg mot vuxenlivet. Det var första gången som vi kände att vi hade något att säga till om, vi fick själva (nåja) välja vad vi skulle syssla med på gymnasiet. När vi lämnade högstadiet var framtiden öppen, lite skrämmande men definitivt vår egen att ta i besittning.

I helgen väntar en återträff av storlek större på stadens uteställe. Alla elever från det avgångsåret är bjudna och det surras om att ganska många ska komma. Det ligger en spänning i luften och de jag pratat med verkar otroligt peppade. Och nervösa. Det är lustigt det där, att vi som nu verkligen är vuxna och borde känna oss trygga i våra skinn ändå stressar över frisyrer, kläder och annat livsviktigt.

Jag har en teori. Högstadiet är den i särklass mest känsliga perioden i en ung människas utveckling. Det är där man kläcks eller knäcks. Status delas ut och dras in av enskilda "vikiga" individer eller av allmänheten. Vilken statusgrupp man tillhörde är det oftast ingen tvekan om, du vet de och alla andra vet de. Frågan är bara vilka spår det har satt? Kan du skratta åt det nu? Eller önskar du ibland att du kunde åka tillbaka och ge någon på käften eller kanske säga förlåt...

Det finns en anledning till att "klassfesterna" ofta uratar. Gamla saker ska redas upp, både bra och dåliga. Problemet är bara att de gamla fejderna eller kärlekarna var något som skedde mellan femtonåringar, inte trettiåringar... önskar att fler skulle inse de.
Men det som gör mig mest upprörd är den känsla av konkurrens som också ligger i luften. Många som väljer att inte komma, gör det av fel anledning enligt mig. De känner att de inte har något att komma med, att de kanske har spelat in i folks fördomar. Att de inte kan skryta om jobb, resor, giftermål, barn eller annat. Kanske känner de sig fast i den gamla, tilldelade statusgruppen eller i värsta fall - de har bytt statusgrupp, till det sämre.

Till dem skulle jag bara vilja säga; Sluta. Sluta värdera ditt liv genom andras ögon. DU är precis lika speciell och intressant som alla andra som du tror kommer att vara där. Vad vet dom egentligen om dig och vad vet du egentligen om dom? Alla som klarade högstadiet med livet och vettet i behåll har rätt att med högt huvud ta en öl med oss andra puckon. Synd att du inte ville komma, det hade varit bättre om du kom.

Dryga bilister

2008-10-10T18:17:00.002+02:00

Idag när jag skulle hem från jobbet i full rusningstrafik så fick en härligt dryg silverfärgad ford för sig att han skulle tok-köra om en bil och en lastbil. Det hade väl kanske varit ok om inte jag och en bilkö kom i mötande fil. Jag var förstås tvungen att bromsa. Inga större problem eftersom jag körde nära hastighetsbegränsningen och det inte var halkigt ute. Men det var en jävligt onödig och farlig omkörning så jag valde att tvär-blända med helljuset för att visa mitt missnöje. Vad gör karlafan - GER MIG FINGRET!

Vad har hänt i dessa mäns huvuden (inte träffat nån kvinna än) som får dem att tro att de har rätt att riskera alla andra människor runt omkring dem, för att de vill hem till fredagsölen?
Man skulle ju kunna fantisera ihop en historia om att han skulle skynda sig hem och hämta sin gravida fru som fått värkar eller sin farmor som har brutit benet...men när han ger mig fingret...
Nä, de tycker på fullaste allvar att de har rätt, bara för att de är så förbannat bra på att köra och kanske mest för att deras liv är mycket, mycket viktigare än alla andras.

Jag hoppas att hans finger knäcks i en bildörr, att hans aktier blir värdelösa eller att han får en könssjukdom inom den närmaste veckan. Jävla ego.

Alla vänner

2008-10-08T16:29:00.003+02:00

För ett tag sen deltog jag i ett litet samkväm hemma hos en av mina vänninor (här tvistade jag länge med mig själv om jag skulle skriva tjejkompisar istället men det kändes seriösare så här och de här är en jävla seriös blogg) Det var en trevlig grej där fyra av mina absolut närmaste satt runt ett köksbord och hinkade kaffe,te,kaffe,te. Hembakt fanns där också. Vi pratade om det ena och det andra, uppdaterade våra liv med jobb och annat. Ja, vi skvallrade lite också. Men framför allt; vi pratade om livet. Inte bara så där i allmäna ordalag utan om hur vi skulle vilja att världen såg ut, om vad vi är rädda för och hur vi skulle vilja ha det om vi dog!

Mitt allt detta pratande så tittade jag mig omkring och kände hur himla stolt jag var över mina vänninor. Här sitter tre vackra kvinnor, ja de ser oförskämt bra ut alla tre för att ha passerat...23. Alla har arbeten som de kan vara stolta över, härliga barn som de tar jättebra hand om och har energi över till att fundera och agera i världen. Det är så befriande att vi kunde sitta där som mammor, sambos, arbetare och ändå prata som folk. Missförstå mig inte, visst kan vi snacka skit om folk, skvallra och älta uppfostransproblem men ändå...inte hela tiden.

Någon sa en gång till mig för länge sen, utan mina kompisar - skulle jag dö.
Jag vill inte vara så dramatisk men jag vill säga att jag skulle definitivt vara en fattigare och ensammare människa. Tack för att ni finns!

Sur-regne

2008-10-05T20:31:00.004+02:00

Tröttheten...den där som alltid kommer på hösten förr eller senare. Den verkar ha kommit förr - i år. Kan möjligtvis ha något att göra med den fantastiska sommaren förstås. Nä, det är oktober. Tråkiga jävla regnoktober, håret ser anmärkningsvärt slitet ut och de i augusti så kraftiga naglarna ramlar nu formligen av mina nariga händer.

Vad ska man göra då? Varje år samma sak, när sommarvitaminerna som man lagrat tar slut så är de kört. Jag brukar till nöds köra med apotekets och ja, det händer att jag dricker ett extra glas jos. Men faktum kvarstår, brännan bleknar fortare än snabbt och mitt ansikte förvandlas först till "blek med fräknar" och sen "blek med blekare områden".

Läser en vänninas blogg om deras månadslånga resa till Thailand...jag ääääääär glad för deras skull. Jag äääääär de. Men åååååååå varför är jag inte där?

För saken är den att hur risig jag än påstår mig se ut på utsidan så är det faktiskt insidan som räknas. Och för mig så är det så att det lixom bleknar där också...därav tröttheten. Jag skulle behöva ett solskenspiller för insidan...

Jaha, då har jag gjort det. Ett fint inlägg som handlar om utseende och lyckopiller - blondinbella, watch out! Jävla höst.

Mini-me

2008-09-30T16:04:00.002+02:00

Kan rekommendera en helt naturlig form av viktkontroll. Magsjuka.
Jepp, nåt kilo på nåt dygn. Kommer förstås igen ganska snabbt när du
är överlycklig över att kunna äta igen. I mitt fall brukar det börja med
onyttiga saker i soffan. Jag har aldrig påstått att jag är supersmart!

Känner mig dock ganska smärt och lite skör - inget inte lite ostkrokar kan ordna! :)

Huvudstaden

2008-09-28T18:35:00.005+02:00

Nämen, redan!

Jag var ju som sagt i el Stockholmo. Det var en bra resa, dels fick jag se mitt älskade Coldplay och sen fick jag inse en hel del grejer - både bra och dåliga.

Men först Coldplay. Jag hade aldrig varit i Globen förrut, så bara de var ju imponerande. Vi hade ganska bra sittplatser, nästan mitt emot scenen men ganska högt upp. Det var riktigt bra ljud men en del av mig önskade förstås att jag stod där nere i gröten på golvet. Och när Chris Martin flyttade ut på en mindre scen ute bland folket och spelade sitt lilla piano där - då hade jag velat lukta på hans fötter...
Ont i halsen och i händerna men med en fast övertygelse att de måste vara en av de bästa banden någonsin och nästa gång ska jag dit igen!

Vidare till min insiktslista:

1. Tunnelbana är en underbar uppfinning - så himla mycke bättre än buss. Och när du väl knäckt koden så är det bar å åk. Ett 78 timmarskort gjorde det hela ännu enklare.

2. Tätt förknippad med punkt 1 - jag vet inte hur Stockholm ser ut. Jag kan gå från Åhlens till Gamla stan. Jag vet åt vilket håll slussen ligger och jag tror att jag hittar ganska bra på Östermalm, för jag hade en kompis som bodde där. Men skicka mig med bindel på en t-bane vagn och jag skulle inte veta var jag var utanför stationen. Jag har ingen koll på hur långt det är från Västra skogen till Solna centrum och jag har ingen aning om det går att promenera från Globen till centralen. Jag vet inte egentligen om detta stör mig eller inte men en sak är säker, om tunnelbanan skulle stå still så skulle jag vandra mellan NK och Gamla stan som den byfåne jag är.

3. Kändisar finns i verkligheten och dom är oftast fulare. Fares Fares vandrade förbi med en vacker brunett på t-banan, han var lång men inte så lång som jag trodde. Snygg-Erik från idol satt på samma läktare som vi under Coldplay. Han satt snett nedanför oss, så jag har koll på när han klappade, lufttrummade och att han delade(!) säte med en polare. När man är så känd som han så tänker man att han borde ha så pass mycket cred hos sina polare, så han skulle få en egen plats. Men de är klart, de var väl riktiga polare. Hur som hellst så var han mycke kortare än jag hade kunnat gissa. Visste att han var kort men...

4. Jag är på väg mot ålderdomen. Hade turen att få sova hos ett trevligt par i Västra skogen. På fredan gick vi ut tillsammans till ett ställe som stängde tre. Det var kul och jag kände mig inte allt för sliten. På lördan var det dock dags igen, inget konstigt med det. Det var också kul, åt kulinarisk måltid och hade bra förfest men...jag bangade utgång. Jag bangade! Jag orkade inte, ladies and gentlemen. Jag var trött och hade en inte allt för lycklig mage men det fanns en tid då man kunde bita ihop. Ignorera faktum och vanligt vett och bara köra - jag sover en annan dag. Den tiden är tydligen förbi och jag är ett steg från förtidpension.

5. Solna är en egen stad. Who knew!?

Jag tror att jag fick minst tre insikter till men dom kan jag ju skriva om en annan gång. Nu väntar det riktiga livet på mig istället. Ta hand om er!

På allmän bergäran...

2008-09-28T18:31:00.003+02:00

Jag har fått förstå att bloggeriet är förknippat med en viss typ av regelbundenhet. Tyvärr så är mitt skriveri och liv inte riktigt lika regelbundet som man kanske kunde önska. Men till alla er miljoner människor som läser mina läppar...jag ska skärpa mig! Håll ut, snart får ni titta in i min hjärna igen. Puss på er som vill!

Mitt globen

2008-09-19T10:57:00.003+02:00

Helt sjukt underbart och bra var det. Jag kommer att avhandla min dyrkan och min upplevelse av Coldplay mer när jag kommer hem och har hunnit smälta det. Men det var precis så grymt som jag ville att det skulle vara. Är mycket nöjd och vill förstås åka nästa gång de kommer också. Nu ska jag tillbringa helgen i huvudstaden och allt vad det innebär. Misstänker att jag kommer att ha en del att spekulera över. Har redan stött på en hel del karaktärer som man i en småstad är ganska skonad från(går miste om). Nu ska jag ut och erövra...

Vansinnig tur eller skicklighet?

2008-09-11T21:12:00.004+02:00

Jag har sugit lite på den här karamellen. Visste inte riktigt vart det skulle leda så jag väntade med min bloggifiering av ämnet.
Min arbetssituation har sedan sen sommar varit minst sagt oviss. Eller inte egentligen, jag har en fast tjänst inom kommunen och är på så vis så klart lyckligt lottad. Men nu är det ju bara så att efter x-antal år med utbildning och hundratals tusen i studieskulder så är man ju lite sugen på att få visa hur himla intelligent man har blivit. Min tjänst ligger som sagt inom människovård och jag är ju utbildad utbildare nu.
I alla fall så är arbetsmarknaden i hemkommunen minst sagt usel när det kommer till mitt yrke. Mindre elever och tjuriga nästan-pensionärer har gjort att det finns flera lärare som till och med har förlorat sin plats på en skola. Det innebär ju att mitt planerade intåg i skolans värld inte fanns på kartan...inte ens lite.
Efter att ha sökt alla pedagogiska jobb som ens nästan funnits och inte blivit kallad till en enda intervju, så hade jag med stor bedrövan insett att jag fick stanna inom vården några år till. Till alla trötta nästan-pensionärer gett upp och insett att Mallorca är bättre för dem och jag är bättre för eleverna.

Då...plötsligt händer det...precis som i reklamen i slowmotion och med bakgrundsmusik. På Max med min dotter och helt ofokuserad svarar jag på ett av mitt livs viktigaste samtal. En kvinnlig chefsängel från kommunen ringer och erbjuder mig en fot in. En enda liten, ganska sporadisk och ostrukturerad fot - men ändå! De vill ha mig i vikariepoolen, de vill att jag ska få bestämma själv hur mycket jag ska jobba. Jag får ett lösenord, världens vackraste lilla lösenord. Men viktigast av allt - jag får en chans!

Mina tjugo i rampljuset

2008-09-10T10:33:00.004+02:00

Ok...jag ska göra ett försök. Jag ska trotsa jante och jag ska försöka göra ett positivt inlägg på den här bloggen.
Jag har vunnit ett stipendium, bästa exjobb på lärarutbildningen. Jag och min ärade skrivarkompis fick ta emot 2,5 lakan, blombukett och ett diplom var, framför en jobbigt stor skara rektorer på någon typ av "kick-off" i stadshuset. Vad är grejen med att använda ordet "kick-off" egentligen? Visst låter det fräschare och modernare än terminsstartsmöte men ändå...jag vet inte. Ska man inte bli bjuden på sprit på en "sparka iväg"? Rektorerna fick en macka och kaffe vet jag, så fick de ju förstås äran att se oss ta emot priset. Helt sjuk känsla att stå och hålla i en 55x30 cm:ers check med mitt namn på, det är ju bara på tv folk får sånt!

Mina 20 minuter av kändisskap är alltså över, för media var också där. Pinsamt. Visst var det ju förstås en bedrift och nog är jag stolt över det vi skrev men att bli intervjuad av gråa, femtiplussare som egentligen inte vill vara där eller ger ett skit i vad vi gjort. Oj, nu blev jag neg igen. Fast jag blev iallafall inte felciterad - det ska dom ha cred för.

Okej, jag måste ändå avsluta med en liten känga till fotograferna på de två lokala tidningarna. Mest för att det är kul. (Det är inte för att jag såg ut som ett monster på bilderna.)
Varför hastar de omkring och ser ut som om de bevakar läget i en krigshärd när de befinner sig i en mellanstor stad i norra sverige som inte har sett krig på hundratals år? Och vad är grejen med attityden? "Jag har världens viktigaste yrke" - den första gubben prestenterade sig genom att trycka sitt ansikte så tätt och snabbt mot mitt att jag ryggade tillbaka. Han insisterade sedan på att vi skulle skynda oss ut och ta kort utanför stadshuset när det bara var fem minuter innan ceremonin skulle börja...vi lyckades inte direkt klämma fram några avslappnade leenden där och sedan fick vi med andan i halsen springa tillbaka in i salen. Respekt.
Nästa kille såg ut som om han hade sålt smöret och var jävligt arg för det. Efter vi tagit emot grejerna så var tanken att vi skulle skynda oss ut så att "kickoffen" skulle få fortasätta. Men han skulle absolut ta kort på oss inne i salen med ryggen mot rektorerna. Både vi och en av de ansvariga försökte säga att vi skulle ut, men icket. Den överviktige grådaskige fotografmannen ställde sig i vägen och viftade med handen; "sätt er där nu" liksom irriterat.
Man vill ju inte slåss men han hade fan behövt sig en hurvel, vad tror dom? Bara för att de har en kamera i handen är det ju inte som ett vapen som de kan hota folk med. Nä, charmkurs eller kanske ett nytt jobb till de där grabbarna!

Så där, det där med positivt inlägg gick väl så där. Men ja, försöka duger. Jag är iallafall några tusen rikare, lite stoltare och allmänt upplivad över mina tjugo minuter.

Alla jävla kärringar!

2008-09-04T17:41:00.004+02:00

Jag blir så jävla less...dom finns ju överallt! Bittra, missundsamma, elaka och sura kärringar. Med sina menande blickar mönstrar dom mig från topp till tå. Som om hur jag ser ut hade något att göra med hur jag kan sköta mitt jobb. Jag undrar vad som går genom deras sura hjärnor; "hon ser ung ut, jag var ung en gång - jag hatar henne!" eller "hon ser ung ut, hon kan förmodligen inte göra annat än att läsa skönhetsbloggar och flörta med äldre män".
Att jag sedan på ett eller annat sätt brukar försöka få in i konversationen att jag har jobbat inom vården i sju år, har en lärarexamen samt en dotter - hjälper inte.
Nä, dom har alltid bestämt sig. Jag duger inte, när jag tar egna initiativ - vet jag inte vad jag sysslar med. När jag undrar om hur arbete är organiserat - trampar jag någon på tårna.

Jag är snart 30 år, är mamma till en fyraåring, jag betalar skatt, äger en bostadsrätt och en egen bil. Jag bidrar till samhället och jag råkar veta att jag gör ett bra jobb, vad är problemet?
Självklart ligger problemet inte hos mig, det fattar jag också men det drabbar ju alltid mig!
Jag har ju hört talas om övergångsåldern men hallå, ni kan inte skylla allt på den!

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - är en bok, men jag lånar orden. Allvarligt, samma kvinnor som dömer och dömer mig sitter inte sällan och ler sitt största leende när EN MAN har kommit till arbetsplatsen. Det är ju så himla bra att det kommer in män i vården...jo - det borde männen själva också tycka eftersom de automatiskt får högre löner och de bästa arbetstiderna! "Vi vill ju behålla dem...slick slick slick". För vem är det som sitter som chefer, jo - alla jävla kärringar!

Jag ber till alla högre makter och mitt eget förnuft att jag aldrig ska bli en jävla kärring. Klart att jag blir äldre och klart att jag har en del bitterhet i mig, det har jag ju just bevisat. Men jag hoppas att en blixt slår ner i huvet på mig den dag som jag låter det gå ut över en människa som bara försöker göra sitt bästa, vare sig det är en ung kvinna eller någon som haft mer tur i det genetiska lotteriet. Word.

I fängelset

2008-08-28T22:27:00.003+02:00

Idag testade jag mitt nya jobb. Det innebär i korthet att jag är placerad i en tvåa under tjugofem timmar i sträck tillsammans med en svårt sjuk människa. Fruktansvärt, tänker du. Inte så farligt, tänker jag. Jag förundras över min egen förmåga att trivas under så egendomliga förhållanden. Jag tycker att det ska bli spännande att se hur jag ska fördriva tiden. Kommer jag att lösa livets gåtor? Kommer jag att bli väldigt beläst? Kommer jag kanske bli sjukt vältränad då jag på äkta fängelsevis börjar göra sittupps och pullupps i tid och otid? Eventuellt skriver jag en bästsäljande kiosknovell och tjänar storkovan. Vem vet, kanske blir jag galen eller så blir jag så avstressad att magkatarren äntligen ger sig.
Ska du inte jobba? tänker du. Jo, jag sköter mitt jobb till punkt och pricka, jag sköter det så bra att långa stunder ska jag bara finnas - ifall att.
Det slår mig att jag nog skulle klara mig ganska bra i fängelse, jag är bara bitvis social. Inbillar mig att jag skulle gilla rutinerna och att jag nog skulle få tiden att gå. Fast å andra sidan har jag ju aldrig varit särskilt bra på att slåss....
...så jag tror jag skiter i det.

Alla barn...

2008-08-25T18:06:00.003+02:00

Min fyraåring förklarade idag helt frankt för mig att varför man numera inte kan hitta Bolibompa i programtablån är för att de har bytt kanal. "Men de är lungt mamma, vi hittar den på webben" Och det gör hon också...loggar in på rätt användare på datorn, surfar fram på svt:s barnsportal som om hon aldrig gjort annat. Jag blir stressad.

Så tänker jag som vanligt på framtiden, hur ska det bli för de som är små nu? Kommer de att kunna slå i telefonkatalog? Nä, dom kommer att skratta sig dubbelvikta när vi berättar om hur vi ringde överallt för att få veta minsta sak - på hemtelefonen. De kommer, precis som de som är i tonåren nu få något skrämt i blicken när vi berättar om tiden då mobilen inte fanns. Då man var tvungen att stämma träff med folk och sedan lita på att de dök upp. Våra barn kommer aldrig att få veta de små fördelarna med att inte kunna bli nådd jämt. Oj, jag missade bussen (måste stanna två timmar till) oj, jag glömde klockan hemma, tiden gick såååå fort...eller hur.
På den tiden var jag inte stressad.

Och som vanligt när jag tänker på framtiden så måste jag ju oroa mig lite också. För jag vet när våra barn kommer att bli stressade - om www krashar. Det blir ju en hel världsbild som försvinner...hela generationer som kommer att stå handlingsförlamade. Då är de tur att vi som levde på stenåldern kan leta fram ett nummer manuellt, chansa på en öppettid och köpa grejer ur prylbörsen i lördagstidningen.

Alla män...

2008-08-24T22:54:00.003+02:00

Var på en fest igår varpå några manliga bekanta utbrister; "Alla killar är otrogna! Det är bara fråga om person och tillfälle..." Eftersom jag råkade vara nykter och alla andra dragna så sket jag i att diskutera nån längre stund. Men FAN vad jag har funderat sen. Vad menar ni? Att ni inte har någon egen vilja - är det sant att ni går dit kuken pekar? Och då menar jag inte upp...
De menade att, i teorin så är alla män bara ett steg ifrån att inte kunna tygla sig.

Då började jag tänka så här, men våldtäktsmän då? Är det inte nästan, nästan samma sak? Att gå över en gräns som inte är okej...är alla män bara ett snubblande steg från att bli våldtäktsmän?
Vi vet ju att enligt de överintelligenta hitmakarna i Maskinen att "Alla som inte dansar...." men allvarligt. Jag vägrar att tro att de skulle vara ett typiskt manligt drag att ha svag karaktär. I sånna fall måste ju jag bli lesbisk och det har jag ingen lust med. Det får andra vara.

Dessutom så tror jag inte ett dugg på att vi kvinnor skulle vara så mycket bättre på att inte bli kåta vid fel tillfälle. Det är nog bara så att vi är lite bättre på att räkna ut om det kommer att vara värt det.
Tänker på en kompis som berättade att hon höll på att flörta och strula lite med en kille, tills hon fick veta att han hade en flickvän. Då la hon ner och spenderade en timme med att förklara för honom varför det inte var värt för honom att ligga med henne. Han vägrade tyvärr att förstå och man kan bara utgå ifrån att allt blod hade övergett hjärnan. Så hon gick.

Trots allt för många dåliga erfarenheter så tror jag trots allt på männen, vem skulle annars gå ut med soporna? ;)

En psykos

2008-08-24T22:40:00.005+02:00

Jag måste ha fått en psykos. Eller är det en något tidig trettiårskris?
Hela helgen har jag lyssnat på en och samma låt...
"Longing for lullabies" med Kleerup/Titiyo. Säkert trehundra gånger.
Det är väl förstås inget konstigt med det, men nu avslutades helgen med att jag fixar en blogg!
Jag har aldrig fattat grejen med blogg - allvarligt, vem kan möjligtvis vilja veta vad jag gör eller vad jag tänker en söndagkväll kvart i elva?
Ah, nu har jag i alla fall gjort det. Tack Kleerup, du har hypnotiserat mig.
Jag har lagt låten här nere, prova lyssna själv - du kanske gör nåt oväntat...